Crister EnanderÄntligen är helgerna förbi. Vardagen är tillbaka. Varje år upprepas samma sak. Med glädje eller tålamod tar man sig igenom julhelgerna och förmår även att fira nyåret med vederbörlig stilfullhet.
Champagnekorkarna smäller, leendena blixtrar, kristallkronorna gnistrar. Frackskörtarna sticker styvt och vasst ut i dansen och klänningarna frasar sig som för hårt stärkta gardiner.
Sedan pustar man ut. Äntligen! Det gick ju även i år! Trött på umgänge, trött på fet mat, utmattad av dryckenskap och festande ser man med tillfredsställelse rutinerna återvända. Dagarna börjar likna sig själva och man repar och fylls med tillförsikt. Sedan kommer Trettonhelgen som ett hårt slag i nacken. Jag är ingen vän av moderna tiders jular.
Mitt inre motstånd mot onödig konsumtion är för stort. Överflödet, vältrandet i prylar som ingen förnuftig människa behöver och allt dyrbart krimskrams som köps enbart för att det ska bytas presenter finner jag i grunden frånstötande, ja – om jag ska vara helt ärligt; jag finner det skändligt. Alla dessa prydnadssaker – julgåvorna – som ställs fram för en kort tid. Sedan åker de undan, göms i något skåp och får under några år samla damm tills de hamnar i en skräplåda som ställs ner i sopprummet.
Årets julhandel satte rekord. Svenska folket handlade för 65,6 miljarder kronor. Det blir i siffror 65 500 000 000 kronor. Som jämförelse kan till exempel anföras att i årets budget, framlagd för Riksdagen den 16 december, motsvarade julhandeln ungefär kostnaderna för den samlade kostnaden för ”hälsovård, sjukvård och social omsorg”.
Jag citerar ”Betänkande 2013/14:SoU1 Utgiftsområde 9 Hälsovård, sjukvård och social omsorg”: ”Riksdagen sa ja till regeringens förslag i budgetpropositionen om 62,2 miljarder kronor till hälsovård, sjukvård och social omsorg för 2014. De största anslagen går till statlig assistansersättning (23,2 miljarder kronor), läkemedelsförmåner (21,2 miljarder kronor) och tandvårdsförmåner (5,7 miljarder kronor).” Och längst ner står det: ” Kammaren biföll utskottets förslag till beslut.”
Slår man sedan ut julhandelns enorma summor per invånare så handlade varje enskild person för 6 825 kronor. Siffran är självfallet absurd, och ännu groteskare blir den om man tänker på hur verkligheten ser ut och inte låter sig luras av statistiken.
De hundratusentals och åter hundratusentals människor i landet som inte hade några pengar över till något större överflöd under julhelgerna – hur ser dessa summor ut i deras ögon? Hur kan de förstå dem när de saknar flera tusenlappar till januarihyran? De handlade inte för nästa sjutusen spänn per person. Det kan jag lova. Så vem hade råd med att avvara alla dessa pengar? Vem drog sina kontokort så de glödde i de flotta affärerna och chica boutiquerna? Ja, inte var det ”verklighetens folk”, det är en sak som är säker.
Mot den bakgrunden hoppas jag att mitt motstånd blir mer förståeligt. Och inte heller är jag, det min bestämda uppfattning, ensam i denna känsla av att slöseriet är orättfärdigt, en orättvisa som svider i skinnet inte minst på varje förälder som tvingats ge barnen rent symboliska julklappar.
Jag är nu ingen motvalls tråkmåns som inte tycker att vi ska fira jul. För Kristi födelse, för familjegemskapen skull, för att under en tid ägna varandra extra tid, omsorg och vänlig omtanke. Men jag känner däremot vrede över samhällets orättvisor som blir så tydliga. Och julhandelns summor blir till ett hån mot stora delar av landets befolkning.
