ReportageLiviu och Mihaela trivs med att jobba i skogen, men att kräva rätt lön och villkor när man kommer från Rumänien till Sverige är inte alltid så lätt. – Får man sparken är det bara att åka hem, så därför bråkar man helst inte, säger skogsröjaren Liviu Balusescu.
Det har nu gått fyra år sedan Liviu Balusescu först fick höra om möjligheten att åka till Sverige och plantera skog. Han arbetade då som kock på en restaurang i den rumänska kuststaden Constanța och hade inte en tanke på att flytta. Men några bekanta hade fått kontakt med ett utländskt bemanningsföretag som sökte skogsplanterare till ett bolag i norra Sverige.
– Inte en chans, tänkte jag först. Jag ville stanna och skaffa mig en utbildning. Men bara en timme senare ringde jag upp igen och sa att jag var på, säger han.
Ett år senare kom hans fästmö Mihaela Stratulat. I hemstaden Constanța arbetade hon som säljare.
– Jag tjänade ganska bra men jobbet var så stressigt, när Liviu ringde och frågade om jag ville komma upp till Sverige var det ett lätt beslut, säger Mihaela.
Här blev deras jobb att plantera skog för 24 öre plantan. Ungefär 2 700 plantor om dagen hann de med. Liviu berättar att de trivdes bra med själva jobbet, men att de efter ett tag förstod att lönen inte var så hög som den borde ha varit.
– Vilket jobb som helst i Sverige är bättre betalt än i Rumänien och det är svårt att veta vad man har rätt till när man är ny här och inte kan språket, säger han.
Arbetsgivaren var medlem i arbetsgivarföreningen SLA och hade kollektivavtal. Ändå låg garantilönen bara på 10 000 kronor i månaden, vilket är långt under nivån i avtalet.
– Arbetsgivaren behöver inte hota dig för att du ska vara rädd att säga ifrån. För de flesta som jobbar i skogen är det här den enda typ av jobb som går att få. Får man sparken är det bara att åka hem, så därför bråkar man helst inte, säger Liviu.
En av deras arbetskamrater kontaktade GS-facket på grund av utebliven övertidsersättning. Men ingen av de anställda vågade gå vidare med klagomålen.
Roger Johansson var den ombudsman som tog emot samtalet.
– Arbetsgivaren hade sagt att om de pratade med facket skulle de få sparken på stående fot, då skulle han se till så att de aldrig mer fick en anställning inom Sveriges gränser, säger Roger Johansson.
Liviu och Mihaela talar försiktigt om sin tidigare arbetsgivare som är en person med stort inflytande i branschen. Förra säsongen fick de ett nytt jobb som skogsröjare hos en annan, mindre firma i norra Ångermanland. Nu får de garantilön enligt kollektivavtal och behöver inte tänka på att ständigt komma upp i ackord. Dessutom föredrar de att arbeta med röjning framför det mer enformiga arbetet med att plantera skog.
– Det är ett hårt jobb men också ganska roligt. Det är skönt att jobba med kroppen, man kopplar av och tänker på annat. Vi tar med oss musik ut i skogen och eftersom man har vänner runt omkring sig blir det aldrig tråkigt, säger Mihaela.
– Man kan säga att jag har förälskat mig i skogen. Särskilt på sommaren när ljuset faller ner mellan träden.
Av den nya arbetsgivaren har de fått hyra ett hus i byn Östansjö, som ligger i ett naturskönt område några mil norr om Örnsköldsvik. Tidigare har de åkt hem under lågsäsongen men nu berättar Liviu att de funderar på att slå sig ner här mer permanent. Snart kommer arbetskamraterna från Rumänen tillbaka men under hela vintern har de haft det stora huset helt för sig själva. Byn har bara cirka 70 invånare och grannarna ser de inte speciellt mycket av. Ibland åker de in till Örnsköldsvik för att handla, men annars så träffar de nästan bara varandra. De har försökt leta efter tillfälliga jobb under vintern men inte hittat några.
– Det kryllar inte direkt av arbetstillfällen här, men ärligt talat har det varit en ganska skön semester. Vi har inte så höga omkostnader och klarar oss på lönen från förra året, säger Liviu.
Liviu och Mihaela gick med i facket först efter att de fått besök av ombudsmannen Roger Johansson och deras nya arbetsgivare har erbjudit sig att lägga avgiften ovanpå lönen.
– Det är skönt att de har folk som man kan ställa frågor till och som kan hjälpa en om det behövs. Då är man inte lika rädd att säga ifrån om det skulle behövas, säger Mihaela.
– Det vore också bra om man genom facket kunde träffa folk från andra länder men med liknande erfarenheter av att komma till Sverige och jobba, säger hon.
Mihaela tycker det vore bra om det gick att få mer information på sitt eget språk om vilka rättigheter man har som arbetare i Sverige.
– Det finns såklart fackföreningar i Rumänien också, men vi behöver lära oss mer om hur det fungerar här. De flesta skulle nog bli intresserade om de bara fick prata med någon från facket, säger Mihaela.
Läs mer:
