Analys. Dagens treval på arbetskontot blir en parentes. Morgondagens pappersarbetare får med all säkerhet bara pensionspremie.

Det är i och för sig inte så ”bara”. För ett livslångt sparande i pensionssparande på ATK-kontot kan ge en rejäl slant i slutändan.

Frågan är dock när tiden är mogen att överge dagens tre val, kontant – ledig tid – pensionspremie.
Arbetsgivarna vill och är närsom beredda att betala för det. Pappers ledning vill innerst inne, men duckar i nuläget. Frågan är känslig.

För känslig.

Pappers har helt enkelt inte medlemmarna med sig. De kan för stunden omöjligen baxa igenom en förändring som begränsar valfriheten.

Om arbetsgivarna fick för sig att lägga fram en begränsning som ett avtalskrav, torde det vara en av få frågor där Pappers fick en total medlemsuppslutning.

Bruken skulle stanna i ren protest.

Att frågan väcker känslor stod helt klart när förbundets alla ordförande diskuterade frågan på ett möte för en tid sedan.

Svaret från dem var entydigt; Rör inte ATK:n!

En del ordförande hävdade till och med att de riskerade sin egen ställning bland medlemmarna, om de fick för sig att tafsa på valfriheten i kontot.

Man kan tala om ATK:n som en helig ko på många bruk.

Intressant är naturligtvis att arbetsgivarna – som i de flesta andra sammanhang svingar sig med ordet valfrihet, just i den här frågan vill begränsa den.

Medan Pappers vrider sig som masken på kroken.

För förbundets ledning kan precis som sina medlemmar öppna det ”orange kuvertet” och med en suck konstatera att gapet mellan den egna inkomsten och pensionen ökar för varje år.

Förr fick den glade pensionären kanske ut runt sjuttio procent av sin tidigare inkomst. De pappersarbetare som kliver ut på dagens arbetsmarknad kan som pensionärer i bästa fall räkna med hälften.

Därför känner också Pappers som förbund ett ansvar för medlemmarnas väl och ve efter pensionen.

En pension där en del kommer från staten. En annan, på 4 procent, kommer från den uppgörelse som finns mellan LO och arbetsgivarna centralt. Och där en tredje del kommer från det egna eventuella pensionssparandet.

Och härutöver finns alltså arbetstidskontot på Pappers avtalsområde.

Detta lilla konto som såg dagens ljus i avtalsrörelsen 1998 och som egentligen var ett svar på Pappers krav på kortare årsarbetstid.

I dag är kontot värt 3,5 procent  för den som väljer lön eller kortare arbetstid– trots att inga nya insättningar gjorts efter 2007. För den som väljer enbart pension är premien dock 4,2 procent (se särskild artikel).

Och fortfarande är det ett konto där den enskilde efter eget huvud kan välja det alternativ som passar bäst i livscykeln.

Men som sagt.

Det här vill arbetsgivarna ändra på. Och de har redan lyckats bland gruvarbetarna inom IF Metall.

När ATK:n infördes för snart tjugo år sedan fick arbetsgivarna – inte bara på Pappers område – något de absolut inte ville ha, en arbetstidsförkortning bland sina anställda.

Det erkänner Robert Schön, vice vd på Industriarbetsgivarna, rakt av.

Enligt honom behövs ingen arbetstidsförkortning i en bransch ”där man redan jobbar så kort tid”.
Lägg därtill att systemet med ett flervalskonto både kostar administration och pengar för arbetsgivarna, så förstår man bättre deras bevekelsegrunder för en förändring.

För det är bökigt att bevilja ledigheter i slimmade verksamheter. På många håll tvingas man ta in folk på ob, när någon annan vill ta ut sin intjänade lediga tid.

Pengar och pension är i sammanhanget mindre problem för företagen.

Arbetsgivarna hoppas nu att droppen ska urholka stenen.

Och de förhandlingar som förts mellan parterna runt pensioner, kortare arbetstid och rörlig pensionsålder går på sparlåga.

Men de fortsätter.

Pappers är väl medvetna om vad arbetsgivarna lagt i vågskålen. Frågan är vad de kan lägga i sin egen.

Flexibel pensionsålder för skiftarbetare?
Pensionspremie även för dem under 25 år i kollektivavtalets bestämmelser?
Ett extra sockrat pensionsalternativ?

Övergångsregler som kan sälja in en övergång till ett nytt system bland medlemmarna?

Vad kommande förhandlingar kommer att handla om är därför priset på valfriheten. För det finns alltid ett pris i förhandlingar.

Men på en punkt kan Pappers medlemmar känna sig trygga.
Förbundet har inte råd att sälja sig annat än dyrt.