Så blev det till slut så att Miljöpartiet byter språkrör, fast bara det ena. Isabella Lövin ersätter Åsa Romson.
Efter att ha lyssnat till Miljöpartisternas försvar för att bara det kvinnliga språkröret byts ut får man intrycket att det snarare är medierna än medlemmarna som avsatt Romson. Argumenten har mer handlat om Romsons svårigheter i medierna och låga förtroendesiffror än om bristande politisk kompetens.
Åsa Romson fick gå men Gustav Fridolin fick stanna på sin språkrörspost. Uppenbart har miljöpartiets kris tolkats annorlunda internt än vad det tolkats externt. De senaste veckornas mediastorm med Kaplan-affären och handskakningsdebatten verkar inte vara det som bekymrar partimedlemmarna för då hade de bytt ut Gustav Fridolin som har minst lika stor skuld om inte större till dessa ”affärer”.
Nej miljöpartisterna ser på opinionssiffrorna och Romson är ett svagt medialt kort. Som miljöminister har hon visserligen klarat klimatförhandlingarna med bravur men hon kan inte prata politik så att det blir begripligt i TV-sändningarna. Därför fick hon nu se sig omsprungen av den före detta journalisten Lövin som gjort rekordsnabb politisk karriär.
Romson fick gå men Fridolin fick stanna. Så segrade medialiseringen av politiken.
Idén med att ha två språkrör som partiledning ter sig milt sagt märklig om inte det delade ledarskapet handlar om delat ansvar både i framgång och kris. Valberedningen borde ha tagit chansen och föreslagit Fridolin som ordförande och Lövin som vice ordförande. Det hade varit en begriplig förändring och Miljöpartiet skulle slippa svekdebatten om att ett feministiskt parti inte kan sparka bara det kvinnliga språkröret.
Åsa Romson fick gå. Men krisen består nog ett tag till. Miljöpartiets kris handlar i grunden mindre om person och mer om politik. Den gröna profilen har suddats ut. Att vara ett litet parti i regeringssamverkan med ett betydligt större parti är inte lätt. I synnerhet inte som regerandet sker i minoritet.
Regeringsdugligheten förutsätter förmåga att kompromissa. Det har Miljöpartiet visat sig kunna. Både Lövin och Fridolin hör till de politiska realisterna och bedöms som skickliga maktpolitiker. För statsminister Löfven och den rödgröna regeringen är det bra att de nu utgör radarpar i MP-toppen.
Frågan är vad Miljöpartisterna som nu sparkat Romson drömmer om.
