Svensk tryckfrihetslagstiftning fyller 250 år. Det är verkligen värt att fira. Tyvärr har många hot mot tryck- och yttrandefriheten tornat upp sig på senare tid. Runtom i Europa snävar högernationalistiska och populistiska politiska partier in den fria journalistikens svängrum exempelvis.
Vi var många som satte morgonkaffet i halsen när vi hörde Sverigedemokraternas riksdagsledamot Björn Söder, tillika vice talman, tala i radion om att Europa nu går in i en ny era och att ”det socialliberala etablissemangets” tid är slut. Han såg inga problem i att Ungern och Polen nu inför medielagar som innebär en kraftig politisk styrning av public service.
Sverigedemokraternas ledargestalter har då och då talat i termer om att att journalisterna minsann ska veta sin plats. De har aktivt portat exempelvis Expressen från sin valvaka och pekat ut somliga journalister som ovälkomna att bevaka deras partiarrangemang. Det liknar mycket den trumpska anti-journalist-kampanjen där presidentkandidaten avslutade alla sina valmöten med att peka på pressläktaren och piska upp hat mot journalisterna, inte minst mot New York Times reportrar.
Mot bakgrund av att hat och hot ökat markant mot oss journalister i spåren av de högerextrema rörelsernas framfarter är det ett mycket otäckt scenario att Sverigedemokraterna skulle kunna få ökad politisk makt efter nästa val.
Tryckfriheten är dock inte bara hotad av högernationalismen utan också av andra fenomen som staters (även svenska statens) klåfingrighet gentemot redaktioners journalistiska arbete. Det blir allt svårare att få ut offentliga handlingar och ofta är de maskade av sekretesskäl. Med privatiseringen och bolagiseringen har det också blivit svårare att få insyn i välfärdssektorns tjänster, även om de är skattefinansierade.
Vi som rör oss ute i det privata näringslivet har också kunnat notera en ”kommunikatörssjuka” där företagsledningar försöker styra och försvåra vår granskande journalistik. Det blir allt svårare att komma in på arbetsplatser och göra regelrätta intervjuer med de anställda. Risken är att en tystnadens kultur sänker sig över arbetsmarknaden i både offentlig och privat sektor.
Slutligen finns de ekonomiska hoten mot press- och tryckfriheten i dag där inte minst lokaljournalistiken är hotad. Här hade medieutredningen ett bra perspektiv när den talade om journalistikens roll för demo0kratin och myntade uttrycket ”medieborgare”. Tyvärr missade medieutredaren en stor del av medievärlden då fokus enbart blev dagspressen, inte tidskrifterna och organisationspressen.
Nu finns dock möjlighet för politiken att inrätta en infrastruktur som värnar det fria ordet, om det så uttrycks digitalt eller på papper, och se till att pressens etiska självreglering blir en modell för alla sorters medier. Det är inte staten som ska vara smakdomare utan ansvarig utgivare som ska ta publicistiskt ansvar.
Kulturminister Alice Bah Kunke bör se till hela mediesektorns betydelse för demokratin. Tidningar som Dagens Arbete med en upplaga på nästan 400.000 och Kommunalarbetaren med en upplaga på nästan 500.000 ex är snart de enda tidningar som kommer hem till arbetarna runtom i hela landet. Det är vi som bevakar ”de vita fläckarna” – vi är på orter och arbetsplatser som ingen annan skriver om. Inrätta ett distributionsstöd som värnar alla medier i landsorten och ett utvecklingsstöd som gagnar kvalitativ journalistik i hela landet oavsett tidningsform och plattform.
Må tryckfriheten leve länge länge än och må vi alla bekämpa de allt större hoten mot denna frihet.
