Ruth Mannelqvist, professor i rättsvetenskap vid Umeå universitet, menar att såväl Försäkringskassan som svenska domstolar helt har missförstått vad normalt förekommande arbete faktiskt betyder.
Hon har länge forskat om den svenska sjukförsäkringens utformning. Hennes slutsats är att beskrivningarna av vilka arbeten som anses vara normalt förekommande ofta är för vaga.
Kammarrätten anser att Ing-Britt Vikström skulle klara av ett arbete som inte ”ställer krav på finmotorik eller god handstyrka”?
– Jag vet inte vilket arbete det skulle vara.
Är det förenligt med lagstiftningen att definiera normalt förekommande arbete så?
– Nej, det anser inte jag. Inte om man läser motiven till lagstiftningen från 1997. Där står att det inte ska vara ett hypotetiskt resonemang, utan ett konkret arbete med ett konkret arbetsinnehåll. Man måste definiera vilka krav som kan ställas. Det får inte vara något hittepå.
Ett arbete som finns någonstans i landet?
– Ja.
Försäkringskassan har också föreslagit att hon skulle kunna sitta i möten.
– Det är så otroligt korkat. Vad är det för jobb? Jag höll ett föredrag på Försäkringskassans analysavdelning och frågade dem: ”Kan ni berätta för mig vad det är för arbeten som avses? Kan ni som sitter här ge mig ett exempel?” Det var alldeles tyst. Till slut räckte en som satt längst bak upp handen och sade: ”Ja, det skulle väl vara ett jobb här på Försäkringskassan.”
Professorn konstaterar vidare:
– Jag skulle inte vilja vara sjuk i dag.
Varför inte?
– För trots att Försäkringskassan visar i sin statistik att väldigt många får ersättning, finns det en osäkerhet när man kommer till dag 180. Och en bidragande orsak till det är att ingen vet vad normalt förekommande arbete betyder.
