Matts Jutterström är död. Pappers ordförande blev bara 58 år. Han sörjs närmast av sin fru Andrea och barn och barnbarn. Han sörjs av alla oss som fick förmånen att träffa honom och arbeta tillsammans med honom.

Döden var på ett sätt väntad. Matts Jutterström eller Jutte som han kallades var öppen med att han hade drabbats av en svår cancer. Vi som var på Pappers kongress i Gävle förra året minns hans personliga och berörande tal inför att han skulle väljas för en ny period som förbundsordförande. Tiden var utmätt men livsviljan stark.

För Matts var det självklart att alltid kämpa för det han trodde på – för fackföreningen och medlemmarna som han verkligen brydde sig om. Han bar på ett okuvligt rättvisepatos. Han var stridbar men aldrig bullrande auktoritär. Tvärtom hör nog Jutte till en av de snällaste människor jag har träffat. Han skiljde inte på hög och låg utan behandlade alla på ett lika omtänksamt sätt.

I tidningsstyrelsen var han ett stort stöd och alltid en pålitlig försvarare av tidningens väl och ve. Han var mycket mån om att pappersarbetarna skulle ha en bra egen tidning med hög journalistisk kvalitet.

När de högerextrema hatstormarna emellanåt blåste starka mot mig som chefredaktör hörde han alltid av sig och markerade att jag hade hans och Pappers stöd. Kampen mot fascismen var något vi delade. ”För övrigt finns det alldeles för många blå-bruna partier i Sverige”, konstaterade han i en av sina krönikor i DA.

Jutte var en stolt pappersarbetare. Redan som 17-åring började han på Iggesunds bruk. Det var ingen okänd värld då både hans far och farfar hade arbetat där. Han blev snabbt engagerad med både fackliga och politiska förtroendeuppdrag. Han var en genuin folkrörelsemänniska som såg vikten av det gemensamma framför den egna vinningen. För honom var det laget, inte jaget som stod i centrum. Om facket var det ena älsklingslaget var det grön-vita fotbollslaget det andra. In i det sista hejade han på sitt Hammarby.

Trots både medlemstapp och stundtals svåra tider för pappersbranschen var det framtiden som hägrade för Matts Jutterström. Han vägrade bli nostalgiker. Han ville förändring och drev att Pappers 100 års-jubileum nästa år blir en stor ungdomssatsning. Det är inget dåligt arv han lämnar efter sig.

Jutte älskade livet men döden ville annorlunda. Det är ofattbart sorgligt.
Minnet av honom manar oss att alltid fortsätta kämpa.

Helle Klein
chefredaktör