Lira fotboll om man varken får springa eller ösa på som vanligt – hur kul är det?

– Jättekul! om man frågar före detta pappersarbetaren Janne ”Konsum” Johansson och hans gåfotbollskompisar.

Här kan du lyssna på en AI-genererad uppläsning av artikeln:

Skärblacka idrottsplats, strax intill Motala ström. Här på det platta, nystubbade och östgötska gröngräset brukar 69-åriga pensionären Janne ”Konsum” Johansson och flera av hans kompisar träffas för att göra det som allt fler äldre i Sverige har börjat göra på senare år – spela gåfotboll.

– En gång i veckan spelar vi här, och under vintrarna kör vi inne i sporthallen. Det är verkligen jättekul, det betyder oerhört mycket för mig, säger han.

❗️Sveriges piggaste seniorer? Kanske!
❗️Vännerna, pensionärerna och f.d industriarbetarna i Skärblacka kan allt om tjusningen med gåfotboll.
📲 Läs mer på https://t.co/s6g7xtVSpz pic.twitter.com/67bdQC4zaf

— Dagens Arbete (@DagensArbete) September 16, 2025

På vilket sätt?

– För det första får man röra på sig. Vilket ju är väldigt viktigt, särskilt när man som vi har blivit lite till åren.

– Men framför allt gör jag det för den sociala bitens skull. För att få träffa andra människor. De flesta av oss känner varandra sedan barnsben dessutom. Många av oss har till och med jobbat ihop.

Janne arbetade på Billeruds pappersbruk, som man kan se ånga och breda ut sig mot västerhimlen på andra sidan strömmen. I 45 år, från slutet av 1970-talet och framåt, stämplade han in och ut där.

– Jag var skiftoperatör och jobbade mest vid packningen, packade in rullar från maskinerna 7:an, 8:an och 9:an. Gjorde säckpapper bland annat. Sen var jag också med vid packningen, packade in rullar från alla maskiner.

Under sina yngre dagar var Janne en aktiv fotbollsspelare också, i Skärblacka IF. Där spelade han i dåvarande division tre när han var som bäst.

– Det motsvarar väl ungefär division två i dag … Jo, då var vi faktiskt riktigt bra ett tag.

Men numera är det alltså gåfotboll som gäller. Alltså fotboll där man inte får springa, endast gå, och där man inte får tackla eller ha någon egentlig fysisk kontakt över huvud taget. Höjdsparkar är heller inte tillåtna.

För Jannes del började det för ungefär två år sedan, när några arbetskamrater på bruket frågade om han inte kunde vara med.

– Först ville jag inte, men efter lite tjat gick jag hit en gång och på den vägen är det.

Och nu är det veckans höjdpunkt, eller?

– Ungefär så. Och så fikat efteråt förstås. Plus långpromenaderna som flera av oss också gör tillsammans. Två gånger i veckan gör vi det – med avslutande fika …

– Nä, som sagt, det är viktigt att röra på sig och träffa andra. Annars riskerar man att bli sittandes hemma i soffan bara, och det duger ju inte!

Vad betyder gåfotbollen för dig?

Krister Jonsson, 70 år, jobbade på Skärblacka bruk i 52 år, numera pensionär:

– Mycket! Jag har spelat fotboll i hela mitt liv, särskilt när jag var yngre. Då spelade jag i division fyra som högst. Gåfotboll började jag med förra året, strax efter jag hade gått i pension, och vi har en så fin gemenskap tillsammans här.

Hur då?

– Jamen det är ju så viktigt att få prata av sig lite då och då – skämta och dela med sig av minnen och så. Men när vi kör inomhus kan det bli så intensivt att man knappt orkar gå hem efteråt.

Hur kändes det att gå i pension efter så många år?

– Helt rätt. Jag har inte saknat jobbet ett dugg!

Peter Nordström, 64 år, tidigare chaufför på ett bageri i Norrköping, numera pensionär:

– Kamratskapet! Att få snacka skit och prata om gamla minnen med folk som man känner sedan tidigare. Oftast är vi inte så många, men totalt är vi nog en tio elva tolv stycken, mest män men också en och annan kvinna ibland.

Har du också varit aktiv fotbollsspelare?

– Ja, även jag spelade i Skärblacka IF när jag var yngre, och förra hösten fick jag frågan om jag inte ville vara med och spela gåfotboll. Då visste jag inte att det ens fanns något som hette gåfotboll!

Har ni mött något annat lag någon gång?

– Nej, det har vi inte och vi har aldrig haft någon domare. Nä, då skulle det nog bli lite för seriöst, tror jag.

Peter Eriksson, 66 år, tidigare byggnadsarbetare, numera pensionär, gift med Birgitta Eriksson som också spelar i dag:

– Jag ser det som ett fint sätt att umgås på. Och det behövs ju bara en boll och två mål, inget mer.

Spelade du också fotboll i yngre dar?

– Ja, det gjorde jag. Först som center, och senare som vänsterback.

Och nu?

– Nä, nu vet jag inte! Nu är det så mycket som är trasigt i kroppen, och då vill jag helst bara spela gåfotboll. För att, ja, få umgås och röra på fläsket lite grand!

Blir det någonsin allvarligt?

 – Nej. Visst kan det bli några små tjuvnyp och lite gliringar ibland, men det är alltid hjärtligt och alltid på skoj!

Birgitta Eriksson, 68 år, tidigare receptarie på ett apotek, numera pensionär, gift med Peter Eriksson som också spelar i dag:

– Jag tycker att det är kul och dessutom får man ju träffa och prata med kompisar. Det är aldrig allvarligt, bara trevligt. Och fikat efteråt är ju alltid mysigt!

Vad var det som fick dig att börja?

– Det var en kompis som frågade. Och i stället för att vara ensam hemma kan jag ju vara på en fotbollsplan och få lite gemenskap, tänkte jag.

Peter Strid, 68 år, jobbade på Skärblacka bruk i 47 år, numera pensionär:

– Gemenskapen vi har! Det är ju alltid trevligt att få träffa gamla kompisar. Liksom Janne spelade jag också fotboll under min aktiva tid, så att säga. Som forward. Vi gick även i samma klass och växte upp tillsammans, Janne och jag.

– Och gåfotboll är roligt. Den största skillnaden nu är att ju att man inte behöver springa efter bollen längre …

– Nä, det viktigaste för mig är faktiskt inte själva spelandet, utan fikat efteråt!

Reine Sundell, 68 år, före detta fastighetschef på Region Östergötland, numera pensionär:

– Det är ju så roligt att träffas. Snacka skit och skvallra lite. Det är ju det som det här går ut på, inte för att spela!

– Vi kommer från lite olika håll allihop, jag har till exempel bara varit inne på bruket två gånger, men jag har bott i Skärblacka i hela mitt liv. Dessutom har jag varit väldigt knuten till fotbollen här, bland annat som ordförande i två omgångar – i säkert 15 år totalt.

– Så när Janne frågade mig om jag ville vara med, så svarade jag ja!

Jan Igemar, 61 år, arbetat på bruket sedan 1988 och gör det fortfarande, på PM7 – samma maskin som Janne jobbade på förut:

– Det är roligt! Dessutom är det skönt att få röra på sig i lagom dos.

Varför började du?

– Det var en som frågade, och … ja, jag har ju fortsatt.

Stämningen här jämfört med hur den är på ditt skiftlag?

– Haha! Den är nog lika god på båda! Samma stuk. Man gnabbas lite!

Trendsporten bryter äldres isolering

Intresset för gåfotboll i Sverige har närmast exploderat på senare år. Det säger Juan Martinez, gåfotbollsansvarig på Svenska fotbollförbundet.  

Gåfotbollen startade i England år 2011 och spelas i dag världen över. Till Sverige kom sporten 2017, och enligt Juan Martinez var det östgötska Borens IK – trekvarts bilresa från Skärblacka – som var först på bollen.

– Det tvistas lite om vem som var först, men enligt vår research så var det den föreningen.

Och hur många finns det i dag?

– I dagsläget uppskattar vi att drygt 300 föreningar erbjuder gåfotboll i någon form.

Finns det någon övre och undre åldersgräns?

– I motionsformen finns det inte det. I tävlingssammanhang så brukar det finnas nedre gränser. Jag tror att Stockholm hade 60 år som nedre gräns under förra spelåret.

De är också en grym resurs för föreningslivet.

Seniorerna i Skärblacka IF har aldrig spelat match mot något annat lag och spelar delvis utifrån egna regler. Hur vanligt är det?

– I motionsformen ser det lite olika ut. Men i reguljärt matchspel så finns det regler kring spelyta, antal spelare, matchtid och så vidare att följa. Uefa tog fram ett regelverk hösten 2024 och utifrån det har vi nu arbetat fram en svensk version.

Hur ser framtiden ut för svensk gåfotboll, tror du?

– Den har en enorm potential att växa ännu mer. Den har ju på kort tid exploderat och nått helt nya utövare.

Varför då, tror du?

– Det är ju en fantastisk motionsform för att hålla i gång fysiskt på ålderns höst. Dessutom bryter den här formen av lagaktivitet många äldre människors isolering.

– De är också en grym resurs för föreningslivet, där många bidrar med sin kompetens och stöttar den dagliga verksamheten – som till exempel hjälptränare, matchvärdar och kaféansvariga.