Krönika november 2010
Vi har tagit oss igenom den värsta krisen. Industrin har börjat återanställa igen, men samtidigt vet vi att det kommer att ta många år innan sysselsättningsnivån når upp till den som gällde före krisen. Arbetslösheten bland IF Metalls medlemmar kommer fortsätta att vara hög även framöver och det oroar mig – särskilt med tanke på den budget som regeringen presenterat i dagarna. Låt mig förklara hur jag menar.
Nedgången inom svensk industri under 2008 och 2009 berodde på den internationella finanskrisen och inte på den borgerliga regeringens agerande – det är sant. Däremot var det bristen på en offensiv arbetsmarknadspolitik, frånvaron av insatser för att få industrin på fötter igen och avsaknaden av ett aktivt agerande för fordonsindustrins framtid som gjorde att så många blev arbetslösa.
Med andra ord: i stället för att agera valde regeringen att stå bredvid och titta på, i stället för att ta ansvar valde regeringen att skjuta över det på någon annan. Till sist tvingades industriarbetarna att ta saken i egna händer.
Vi tecknade ett krisavtal som hjälpte företagen att tillfälligt hålla kostnaderna nere och därmed ungefär 15 000 medlemmar att behålla jobben. Men vi kunde självklart inte lyfta Sverige ur krisen själva. Notan för regeringens så kallade jobbpolitik slutade därför på 100 000 färre jobbtillfällen inom industrin och en rekordhög arbetslöshet.
Än i dag är så många som 18 procent av IF Metalls medlemmar arbetslösa. Och de vill tillbaka i arbete! Vad är det då för jobbpolitik regeringen tänker erbjuda under denna mandatperiod?
Jo, regeringen kommer att fortsätta prioritera skattesänkningar framför utgiftsökningar. Det innebär till exempel att direktörer och andra högavlönade kan se fram emot ett femte jobbskatteavdrag och sänkt statlig inkomstskatt medan förbundets 48 000 arbetslösa medlemmar får fortsatt halverad inkomst vid arbetslöshet.
De arbetslösa, liksom sjuka och pensionärer, får även i fortsättningen betala högre skatt än de som arbetar.
Det innebär också att antalet platser i arbetsmarknadsutbildningar – som skulle kunna ge de arbetslösa kompetens för de jobb som finns – även fortsättningsvis kommer att vara för få samt att jobb- och utvecklingsgarantin ska finnas kvar, men utan några som helst garantier för att den ska fyllas med ett mer kvalitativt innehåll än tidigare.
Sammanfattningsvis kan man säga att budgetens namn ”Från kris till full sysselsättning” lovar mer än det håller. De föreslagna åtgärderna räcker helt enkelt inte för att bekämpa arbetslösheten och skapa fler jobb!
Vissa kritiker menar att den borgerliga regeringen fortfarande inte förstått att kampen mot arbetslösheten måste få kosta, eftersom alternativet är så otroligt mycket dyrare i längden. Det är, i mitt tycke, en alldeles för snäll förklaring.
Snarare väntar regeringen på att deras systematiska utarmning av trygghetssystemen ska ge resultat, det vill säga att vi får fler fattiga arbetare som pressas att acceptera lägre löner och sämre villkor, och att (låglöne)jobben därmed ska öka.
Oavsett vilket så sviker regeringen industriarbetarna – igen!




































































































































