Krönika december 2010
Den parlamentariska utredningen om framtidens sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar är i gång. Vi är tre socialdemokrater i utredningen och tillsammans ska vi – Sonia Karlsson, Tomas Eneroth och jag – göra vad vi kan för att Sveriges löntagare ska få försäkringar värda namnet.
Det är ett långt arbete vi har framför oss. Slutbetänkandet ska lämnas först våren 2013 och innan dess kommer vi att hinna ha otaliga diskussioner i utredningen. Men minst lika viktigt är att vi inom arbetarrörelsen diskuterar dessa frågor.
Jag kan väl erkänna att det från tid till annan har funnits tvivel på klokheten i att, i det här läget, sitta med i en sådan här utredning. Hittills har jag dock landat i slutsatsen att det är bättre att vara med i spelet på riktigt än att stå vid sidan om och gnälla.
Direktiven till utredningen är ett mångordigt dokument. Det man kan undra över är huruvida utredningen har något egentligt utrymme att åstadkomma ett ”eget tänk” eller om allt redan är upplåst – inte minst utifrån de beslut som den borgerliga regeringen tog förra mandatperioden. Men majoriteten med Moderaterna i spetsen säger att utredningen har ett utrymme och då får vi väl syna det!
Samtidigt innebär det att även vi inom arbetarrörelsen måste tänka till. Hur vill vi egentligen att de framtida sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna ska se ut? Det för in mig på ett resonemang om delaktighet och ansvar. Det finns flera grundläggande frågor av karaktären viktiga vägval att diskutera enligt direktiven till utredningen. Jag tänker då främst på frågan om arbetslöshetsförsäkringen ska vara obligatorisk och om sjukförsäkringen ska lyftas ur statsbudgeten för att bli en självständig försäkring.
Det är självklart att vi ska anstränga oss för att komma fram till lösningar som ger individen ett bra ekonomiskt skydd samtidigt som man får hjälp att snabbt komma tillbaka i arbete.
Lösningarna måste vara till gagn för såväl individen som företagen och samhället, och kräver därför balans.
Jag är till exempel övertygad om att en sjukförsäkring som ger arbetsmarknadens parter en betydligt större möjlighet att hantera rehabilitering är helt rätt, men lika säker på att en sjukförsäkring som ger olika villkor till olika löntagargrupper är helt fel.
Till detta kommer förstås också diskussioner om andra frågor som är väldigt viktiga för löntagarna, som till exempel avgifter, karenstid och ersättningsnivåer.
Redan nu ska dock sägas att regeringen måste se till att ändra de direkt omänskliga villkoren som införts.
En arbetslöshetsförsäkring som bara ger 50 procents ersättning är inte i enlighet med inkomstbortfallsprincipen. En sjukförsäkring som kastar ut svårt sjuka människor speglar inte det människovärde jag menar att den ska göra. För detta bär regeringen ansvaret!
Vi behöver inte invänta utredningen för att rätta till detta. En utredning som ska arbeta i två och ett halvt år skulle nämligen inte kunna komma på något så dumt.




































































































































