I västra Kazakstan strejkar oljearbetarna sedan fem månader. Tusentals har fått sparken, flera har dödats. Vi har träffat två fackföreningsledare som vill ha hjälp från Sverige.
Dagens Arbetes redaktion i centrala Stockholm i torsdags. På andra sidan bordet sitter Esenbek Ukteshbayev, ordförande för den nationella fackorganisationen Janartu i Kazakstan. Och så Mukhtar Umbetov, ordförande för Aktaufacket i västra Kazakstan och representant för tusentals strejkande oljearbetare.
De har nyligen pratat om strejkerna inför Europaparlamentet, inbjudna av OSSE, organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Till Sverige har de kommit med hjälp av tidningen Offensiv för att be om hjälp både från medier och svenska fackförbund.
De vill berätta det som medierna i Kazakstan inte vill skriva om: Att tusentals oljearbetare i landet har strejkat sedan fem månader för att de inte fått ut de utlovade löneförhöjningarna, att 2 500 strejkande arbetare blivit avskedade med hänvisning till ”extremistiska aktiviteter”, hur advokaten Natalia Sokolova som fört arbetarnas talan fått sex års fängelse för att ha orsakat ”social oro”, hur två människor mördats, en begått självmord och en fackordförande regelbundet får hotfulla telefonsamtal.
De berättar hur företag och regering i Kazakstan sitter i knät på varandra, att presidentens svärson styr oljeindustrin, hur regeringen anlitar banditer för att misshandla arbetarna och hur statliga medier antingen inte skriver alls om konflikten eller skriver att allt är arbetarnas fel.
Som mest har 8 000 arbetare strejkat samtidigt. Om inte parterna kan sätta sig vid förhandlingsbordet snart hotar en social explosion, säger Esenbek.
– Andra sektorer kommer att ansluta sig till strejken, säger han. För till exempel gruv- och metallarbetarna är situationen ännu värre. De har ännu lägre löner och säkerheten på arbetsplatserna är inte bra.
I Kazakstan är det vanligt med en enda familjeförsörjare. Och familjerna är stora. De 2 500 arbetarna som avskedades i och med strejken, försörjde tillsammans 15 000 personer, berättar Esenbek och Mukhtar. Facket ordnade en hjälpfond men den blev nyligen fryst av staten. Ekonomisk hjälp har därför blivit mycket viktig nu. Men lika viktigt är den solidariska hjälpen i form av påtryckningar från omvärlden.
– Vi vill be fackförbund ute i världen att till exempel skriva protestbrev till presidenten, säger Esenbek.
Formellt är Kazakstan en demokratisk republik. I praktiken ser det annorlunda ut. President Nursultan Nazarbayevs parti styr sedan självständigheten 1991. Presidenten sitter i det närmaste på sin post på livstid. Han vann det senaste valet 2005 med 90 procent av rösterna, ett resultat som av internationella observatörer förklaras med omfattande valfusk. Yttrandefrihet och mänskliga rättigheter respekteras inte.
Esenbek, som både suttit i fängelse flera gånger och utsatts för mordförsök, har en arresteringsorder på sig och vet att polisen kommer att ta honom i samma stund som han landar i Kazakstan igen. Han är rädd säger han.
– Jag skulle gärna stanna i Europa nu och jobba för saken härifrån.
Mukhtar har ingen arresteringsorder men polisen har många frågor till honom hela tiden, säger han. Han har tidigare blivit misshandlad för sitt fackliga arbete, så allvarligt att han nästan dog och fick tillbringa ett halvår på sjukhus. Ändå är han inte rädd, säger han.
– Nej, jag har slutat vara rädd. Det här är en del av jobbet.
