Så här mitt i förhandlingstider är det svårt att skriva krönikor om förhandlingsläget. När denna tidning delas ut är det min förhoppning att nya avtal har träffats. Skulle inte så vara fallet är vi inne i ett allvarligt läge där en konflikt kan stå för dörren.
Annars är det just nu mycket fokus på både svensk och europeisk politik. Skuldkrisen i Europa har hittills fällt två regeringschefer, i Grekland och Italien. Dessa har ersatts av två ekonomer vars främsta företräden är att de inte är politiker. Detta torde vara en mäktig varningsklocka för demokratins väktare. Europas kris är förvisso en ekonomisk kris vars förtecken har varit en allt för hög skulduppbyggnad. Men det har också utvecklats till en politikens kris.
Det faktum att det demokratiska systemet inte förmår att hantera allvarliga kriser stärker inte precis folkstyret. Det är naturligtvis också en politisk oförmåga att tukta det finansiella systemet och att vårda gemensamma åtaganden inom ramen för euro-samarbetet som fått krisen att blomma ut ännu mer.
Till detta ska läggas att under den dramatiska ytan frodas ett starkt folkligt missnöje på grund av hög arbetslöshet och åtstramningspolitik. Just dessa förhållanden riskerar att skapa rätt mylla för krav på starka ledare och enkla lösningar. Vi har redan sett hur högerextrema partier stärkt sin ställning runt om i Europa, även i Sverige.
Mitt i allt elände tror jag att detta är den största faran med den utveckling vi nu ser i Europa. Just därför är behovet av en samlad europeisk arbetarrörelse som kan ge trovärdiga svar på vägen ut ur krisen större än någonsin.
Även om läget inte är lika illa i Sverige ser vi samma tendenser här. Alliansregeringen har framgångsrikt gjort sig själva till observatörer och kommentatorer av samhällsutvecklingen. Länken mellan den förda politiken och ansvarsutkrävande är bruten. Den arbetslinje som förde nuvarande regering till makten har tonats ner. Helt enkelt för att man kapitalt misslyckats. I stället är det nu förvaltandet som är tidens melodi. Vår statsminister har till och med varnat för politiker med visioner. Som om visioner i politiken skulle vara farligt.
Man kan ju undra hur ett sådant förhållningssätt präglar dagens ungdomar. Stärker man demokratins ställning? Förmodligen inte. Demokrati och politik riskerar att förvandlas till ett mossigt redskap för samhällsförändring. En sak kan vi dock vara övertygade om; ett teknokratiskt förhållningssätt till samhällsproblem triggar igång andra, mer svårfångade och okontrollerbara krafter.
Mot bakgrund av detta har vi samma behov i Sverige som i Europa. Politiker som kan fånga upp människors oro, kanalisera den i trovärdiga förslag och genomdriva en politik som gör skillnad i människors vardag.
Trots alla motgångar för det Socialdemokratiska partiet är det här utmaningen och möjligheterna ligger. Därför är det hög tid att sluta be om ursäkt och prata visioner och praktisk politik. Det är ett arbete i demokratins tjänst.
I demokratins tjänst befinner sig också GS. Vi är en del av det finmaskiga nät som formar demokratin. Vi behöver föra dessa samtal runt fikaborden på våra arbetsplatser och hemma vid köksbordet. Våra förtroendevalda ska ha all heder av det fotarbete som pågår runt om i hela Sverige.
Eftersom det lackar mot jul är det på sin plats att tillönska alla läsare en God jul. Till detta en sträng uppmaning att ta hand om nära och kära!




































































































































