Den senaste tiden har det varit mycket uppmärksamhet runt villkoren för migrerande arbetskraft. Bland annat gjorde Uppdrag granskning ett reportage om kamerunska medborgare som kommit till Sverige för att plantera skog. Reportaget visade att inte heller skogsbranschen är förskonad från arbetsgivare som skrupellöst utnyttjar invandrad arbetskraft.
Detta är ett fenomen som tränger sig djupare in i allt fler sektorer på den svenska arbetsmarknaden och skapar allt mer välförtjänt kritik mot den lagstiftning som gör det möjligt. Vi har hört såväl arbetsmarknadsministerns som näringsministerns indignation över vad som hänt. Några politiska initiativ har vi dock inte fått ta del av. Tyvärr tror jag inte heller att det kommer några sådana från alliansregeringen.
Därför kan vi ägna en stund åt att analysera skogsbranschen. Hur är det möjligt att social dumpning kan förekomma i en bransch som ansvarar för vårt gröna guld? En väldigt lönsam bransch som står för en ansenlig del av våra exportinkomster och i hög grad bygger vårt gemensamma välstånd.
Skogsbruket har de senaste decennierna genomgått en stor förändring. Dels har rationaliseringar gjort att antalet sysselsatta sjunkit dramatiskt. Parallellt med detta har de stora skogsbolagen drivit tesen att entreprenadisering skapar tillväxt och ökar produktiviteten.
Resultatet av detta är att branschen i dag är djupt fragmentiserad. Tusentals entreprenörer slåss om uppdragen som i huvudsak läggs ut av några få stora bolag. Det vore inte något större problem om alla dessa upphandlingar skedde på en fri marknad där entreprenörer uppvisar självständighet gentemot de stora bolagen.
Tyvärr ser vi att upphandlingarna har blivit alltmer anorektiska. Priserna pressas till en sådan nivå att entreprenörerna inte kan utvecklas. Snarare tvingas man att gång på gång slå knut på sig själv för att överhuvudtaget överleva i branschen. Uppdragsförhandlingarna har mer karaktären av ensidiga arbetserbjudanden. Tar du inte uppdraget står du utan och någon annan är alltid billigare.
Som facklig organisation äger vi inte frågan om hur våra arbetsgivare organiserar sin verksamhet. Vi gör ingen skillnad om våra medlemmar är anställda hos en entreprenör eller är direktanställda av bolagen. Från vår utgångspunkt ska dock villkoren vara jämlika. Det är en förutsättning som skapar ordning och reda för våra medlemmar och bidrar till en sund konkurrens i branschen.
Skogsbolagen borde dock fundera över sitt eget agerande. Prispressen skapar en bransch som har svårt att utvecklas. Svältkur är inte en bra behandling för en anorektiker. När pressen når bristningsgränsen är inte steget långt till att tumma på kollektivavtalets regler eller för den delen att utnyttja migrerande arbetskraft.
Det är lätt för bolagen att peka finger åt enskilda entreprenörer när det går snett. Det svåra, men rimliga, borde vara att ägna sig åt en smula självrannsakan. Det skulle vi alla må bra av.
