KärnkraftsdebattenChrister Larsson och Per Öhman gör det lätt för sig i sin replik till mig. De avfärdar mina kärnkraftskritiska synpunkter med att jag skulle ”stå långt ifrån industrin”. I sak presenterar de dock inga övertygande argument.

De båda fackförbundsföreträdarna hävdar att kärnkraft krävs för att vi ska klara klimatmålen och tror att ”nya, säkrare och effektivare kärnkraftverk har en viktig roll i vår framtida elförsörjning”. Vad jag förstår är det drömmen om ”fjärde generationens kärnkraftsreaktorer” de klamrar sig fast vid. Problemet är att dessa reaktorer bara finns på papperet och – om de någon gång skulle förverkligas – blir oerhört dyra och ändå skulle ha kvar kärnkraftens risker. Ända sedan 1970-talet har det talats om effektiva reaktorer (bridreaktorer), men de har alltid funnits några decennier fram i tiden.

Har Larsson/Öhman räknat på hur mycket klimatutsläpp hela kärnbränslekedjan innebär, från uranbrytning till slutförvaring av det radioaktiva avfallet? Då blir utsläppen av klimatgaser knappast så försumbara som kärnkraftsförespråkare ofta hävdar. Och blundar ni för övriga risker, från brytningen av uran, över själva driften, till slutförvaringen?

Vilka beräkningar har Larsson/Öhman som visar att ny kärnkraft skulle vara en ekonomiskt lönsam investering? Annars ansluter sig allt fler bedömare till Svenska Kraftnäts generaldirektör Mikael Odenberg, som för en tid sedan konstaterade att ”ny svensk kärnkraft är en utopi”. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ekonomiskt räkna hem en satsning på ny kärnkraft.

Sverige (och Norge) har bättre förutsättningar än nästan alla andra länder att ställa om till ett helt förnybart energisystem utan fossilkraft och kärnkraft. Vi har en omfattande produktion av vattenkraft som kan kompletteras med mer energi från vind, sol och bioenergi. Mycket finns också att göra när det gäller att effektivisera energianvädningen. Omställningen är ingen dröm utan pågår redan, men kan påskyndas om planerna på nya, dyra kärnkraftsreaktorer läggs åt sidan. Visst kommer omställningen att ta tid och kräva en målmedveten politik, men vad är egentligen alternativet?

Med risk för att åter bli beskylld för att stå långt ifrån industrin, och därför inte förstå vad det handlar om, är jag ändå övertygad om att även svensk basindustri – och de som arbetar i företagen – gynnas av att vi ställer om energisystemet så att det blir långsiktigt hållbart. Det vore illa om Sverige, med våra goda förutsättningar att producera förnybar energi, i stället satsar enorma resurser på nya kärnkraftsreaktorer.