Arbetarna som vägrade vänta

Gick emot förbundet. Skogsarbetarna strejkade för 40 år sedan för att få fast lön. Alf Svakko minns vad de slogs för. I dag ser han historien upprepas. ”Folk går på knäna och biter ihop men när smällen kommer blir det dyrt. Det kommer snart fler strejker.”

”Jag var tolv år när jag började jobba i skogen. Vi var väl barnarbetare allihop där på somrarna när vi skolade om plantor som skulle sättas ut i skogen till hösten. Vi hjälpte till i skogen alla syskon. Vi växte upp i Lansån, en by tio mil nordväst om Kalix, sex mil fågelvägen från finska gränsen.

De ljusa vårkvällarna när jag gick i sjunde klass gick vi ner till virkesavlägget nära älven. Timret skulle barkas och jag minns att vi hade så bra betalt – 52 öre biten! Jag barkade 10–15 stycken varje kväll. Vi fick extra betalt om vi rullade ner dem till vattnet åt flottarna. Nästa sommar var jag en av dem och drev timret på älven. Sista vintern innan lumpen körde jag timmer ur skogen med häst. Sen läste jag ett år på skogsbruksskolan i Kalix och så småningom blev jag huggare för SCA. Det var i mitten av 60-talet. Jag fällde träd i 18 år, sen var ryggen slut.”

Alf Svakko är född på 40-talet, då träden ännu fälldes med handsåg och stammarna kvistades med yxa. Mekaniseringen av skogsbruket tog fart under 50-talet och sen gick det snabbt. Motorsågen ersatte timmersvansen och traktorer konkurrerade ut hästarna. Arbetet förändrades, många upplevde att yrkets frihet försvann.

Huggarnas ackord sänktes när det gick snabbare att fälla träden. Samtidigt måste de släpa timret ut till körvägarna eftersom traktorerna inte kunde ta sig fram i skogen lika bra som hästarna. På 60-talet kom processorn – en maskin som både kvistade och kapade de fällda stammarna. Jobbet som huggare blev enformigt och jäktigt. Tempot drevs upp när skogsbolagen ville att de nya maskinerna skulle vara i gång hela tiden och matas med fällda träd i en allt snabbare takt.

Mellan 1955 och 1973 femdubblades produktionen per skogsarbetare, men det var skogsbolagen – inte skogsarbetarna – som tjänade på rationaliseringen. Olyckorna i skogen blev fler. I början av 70-talet var yrkesskadorna fem gånger högre i skogen jämfört med snittet på arbetsmarknaden och dödsolyckorna steg.

”Jag var nära att fälla ihjäl en karl en gång. Vi var ett lag som jobbade på en ö i Luleå skärgård. Jag såg ju var de andra var och ropade att nu fäller jag den här granen, visade fallriktningen med armen. Men när den faller tittar jag upp och då ser jag att han är på väg just dit. Han hade glömt och hörde inget med hörselkåporna på. Det var nära att det gick riktigt illa.”

Samtidigt som Alf Svakko gjorde sina första år som huggare hade stora delar av den svenska tillverkningsindustrin gått över från ackordslön till tidsbaserad lön, men i skogen gällde fortfarande ackord. Att fälla träd var ett manuellt arbete och arbetsgivarna menade att arbetstakten skulle sjunka om skogsarbetarna fick fasta löner. Därför sa de nej.

Mekaniseringen gick snabbare i norra Sverige, där de stora skogsbolagen dominerade och drev moderniseringen av skogsbruket framåt. Det var också de norrländska skogsarbetarna som började kräva månadslön en bit in på 60-talet och som senare kom att driva kravet i en vild strejk.

Till skogsarbetareförbundets (SSAF) kongress 1965 hade en motion om fast lön skickats in. Fyra år senare skrevs 36 motioner om fast lön eller en blandning av ackord och fast lön. Förbundsstyrelsen höll med i frågan, men konstaterade att det skulle bli svårt att införa månadslön. En orsak var att löneskillnaderna var så stora – månadslön skulle troligtvis innebära en lönesänkning för många. Kongressen beslutade att försöka höja den fasta delen av lönen, för att stegvis och långsamt gå mot månadslön.

Det gick alldeles för långsamt, tyckte skogsarbetare i norra Sverige. När fack och arbetsgivare hade svårt att enas om lönerna i förhandlingarna 1971 bröt en strejk ut i Åsele, men den dog snart ut. Till kongressen 1973 kom 63 motioner in och man enades om att målet måste vara att få månadslön i skogsavtalet. 1974 infördes månadslön på försök i Norrbotten.

Men när förbundet inte drev frågan om månadslön fullt ut i 1975 års avtalsrörelse var tålamodet slut. I slutet av januari samlades skogsarbetare i Arjeplog och krävde månadslön på 4 000 kronor. Rörelsen spred sig i Norrbotten och till Västerbotten. Demonstratione­r hölls i Älvsbyn, Arvidsjaur och Vännäs.

”Det var omänskliga förhållanden ibland. Var det för mycket snö tvingades vi stanna hemma och förlorade pengar. Det var många som var verkligt illa utsatta. Lönen gick upp och ned. Fick man hugga i fin, välskött skog så gick det bra, då fick man ihop ackordet. Men vi var mycket ute på öarna i Luleå skärgård och högg i skog som tillhörde privatpersoner och då var det värre. Snårigt och granar med kvistar ända ner i backen. Djup snö som måste grävas bort innan vi kunde börja såga. Och du vet när man fäller så mycket, då försvinner skyddsspärren. Man glömmer bort att det är ett farligt jobb. Man hör inget genom motorsågsbullret och hörselkåporna, man bara fäller och fäller.

Det var aldrig snack om kvalitet, bara kvantitet. Kapar du fel sjunker värdet på stocken, men det fanns inte tid till att göra det rätt. Det var rushuggning – tre steg och kapa, tre steg och kapa. Oj, du kan kapa sönder mycket pengar.”

Förhandlingarna mellan parterna gick trögt och den sista februari 1975 sades avtalet upp. Strax därpå enades fack och arbetsgivare till slut om att utöka försöksverksamheten med månadslön även till Västerbotten, men där skulle ackordet fortfarande utgöra 35 procent av lönen. Dessutom infördes meritvärdering, en sorts betygssättning som skulle påverka nivån på lönen.

Förbundet trodde att de hade funnit en väg ut ur en trängd situation – fortsatt ackord i södra och mellersta Sverige där stödet för månadslön var lågt, fortsatt försök med fast lön i Norrbotten och ett steg mot fast lön i Västerbotten. Viktigt för förbundet var också att jobba för en löneutjämning och fortsatt löneutveckling bland skogsarbetarna, vilket man tyckte att man lyckats med. Vad ingen part förstod var att uppgörelsen blev gnistan som tände strejken.

Kanske förstod förbundet inte fullt ut skälen till att skogsarbetarna i norra Sverige kämpade för månadslön: Att få tillbaka makten över sitt arbete, att kunna styra takten till en rimlig och säker nivå, att överleva på jobbet och veta vilken inkomst de skulle få kommande månad, oavsett väder och skick på skogen.

De såg hur de stora skogsbolagen redovisade rekordvinster till följd av den allt högre produktiviteten. Det var huggarna som betalade det högsta priset i dånet och avgaserna från motorsågarna, med ryggar som kröktes av det alltmer monotona arbetet i jakten på att få ihop ackordet till en rimlig lön.

De hade fått nog och nu samlades kampvilliga skogsarbetare i Lycksele, Hörnefors, Nordmaling, Boden och på flera andra platser. Arbetarna i Norrbotten, som redan hade fast lön, slöt upp bakom Västerbotten­avdelningarnas krav på helt fast lön. Enade och välorganiserade varslade de om strejk den 21 mars, utan stöd från sitt eget fackförbund. De visste att i samma stund som de lade ner arbetet var de utan lön och de skulle inte få någon strejkersättning från förbundet.

”Vi var förberedda, vi hade pengar i kassan och var överens om att de som inte fick annat jobb under strejken skulle få ut pengar ur kampfonden. Vi som bodde i en stad hade lätt att få jobb. Då byggdes miljonprogrammet på Hertsön utanför Luleå och jag fick jobb direkt för en byggherre. Han lovade mig jobb i fem år om jag ville.
Jag var bergsäker på att vi skulle vinna. Industrin behövde virket, de skulle förlora mycket pengar på att inte gå med på vårt krav. Vi hade nog den stora gruvstrejken några år tidigare att tacka för beslutsamheten och sammanhållningen. Vi såg att de lyckades, då kunde vi också.”

Arbetarna höll ut. Trots att det var en vild strejk, som inte hade förankrats inom förbundet, överlät den egna strejkkommittén förhandlingarna till facket och de tvingades motvilligt driva medlemmarnas krav.

I mitten av maj strandade förhandlingarna, men efter medling kunde ett förslag läggas fram i slutet av maj: Fast lön till 85 procent och 15 procent ackord, vilket skulle ge runt 3 800 kronor i månaden. De strejkande skogsarbetarna accepterade avtalet och gick tillbaka till jobbet den 3 juni.

”Det blev lite låg nivå på lönen, men det var okej. Dessutom slapp vi själva stå för motorsåg och arbetskläder, det skulle arbetsgivaren göra nu, så det var ju en kostnad som försvann. Det blev lugnare i kojorna efter strejken, var inte samma tävling längre. Det blev mycket mer fokus på kvalitet i stället.”

Två år senare ville arbetsgivarna i Skogs- och Lantarbetsgivarna gå tillbaka till ackord, men statliga arbetsgivaren Domänverket menade att månadslönen hade kommit för att stanna. Verkets egna undersökningar visade att övergången till månadslön lett till att produktiviteten hade gått ner något, men att olyckorna hade blivit färre och att arbetet utfördes bättre.

”Jag tror att vi kommer se liknande strejker snart igen, den här gången inom vården. Det är precis samma sak för dem i dag, med omänskliga arbetsvillkor. De går på knäna och biter ihop, men smällen kommer till slut och då blir den dyr. Att de aldrig lär sig, de som bestämmer villkoren.”

Läs mer:

Marie Edholm