Först ut i Almedalen att hålla partiledartal var Moderaternas Ulf Kristersson. Det var dessutom hans premiär som Almedalstalare. Talet var på många sätt lite udda för att vara ett partiledartal mitt i brinnande valrörelse. Kristersson vill ju framställa sig som ”den vuxne i rummet” och talet var just lågmält, resonerande utan några politiska utspel som stack ut. Han lockade inte ett enda skratt och den längsta applåden gavs till svensk polis, inte för Kristerssons politik.
Frågan är om talet entusiasmerade väljarna tillräckligt för att Moderaterna ska stoppa det väljartapp som opinionsmätningarna visat på senare tid? Ulf Kristerssons självsäkra talarstil må vara till för att ge sken av att han är redo att ta över som statsminister men den politiska verkligheten säger att det är allt annat än säkert.
Kristersson basunerade ut att han tänker få bort Stefan Löfven som statsminister och bilda en Alliansregering. Men de senaste dagarnas Allians-cirkus vittnar om att man är djupt oense om regeringsfrågan liksom i andra frågor som exempelvis migrationspolitiken. Frågan är om det alls finns en Allians att tala om?
Kristersson hävdade att han inte tänker regeringsförhandla eller samarbeta med Sverigedemokraterna. Men samtidigt kan Moderaterna tänka sig att ge SD ordförandeplatsen i flera av riksdagens utskott. Hur kan Kristersson tro att han inte ska förhandla med SD om flera utskott leds av SD:are?
Kristersson talade tydligt kritiskt om Sverigedemokraterna som ett parti man inte kan lita på, ett parti som är rasistiskt och gör skillnad på människor, ja ett parti som står nära Putins Ryssland. En analys av SD som är fullt rimlig. Samtidigt tänker Moderaterna uppenbart bilda regering med SD:s stöd. Och är som sagt dessutom villiga att ge detta förhatliga parti tunga maktposter i riksdagen.
Det går helt enkelt inte ihop.
”Jag har svarat på regeringsfrågan. Det här är mitt svar på regeringsfrågan”, upprepade Kristersson gång på gång i sitt tal i Almedalen.
Men sanningen är att hans svar är lika otydligt som tidigare. Han har lagt ut dimridåer snarare än visat varför det är viktigt att rösta M istället för på SD. Moderaterna tänker uppenbart å ena sidan ideologiskt bekämpa SD men å andra sidan maktpolitiskt hålla sig vän med dem. Det är tecken på politisk dubbelmoral och allt annat än ett vuxet politiskt ledarskap.
Hittills har väljarna sagt nej till Moderaternas hållning – de liberala M-väljarna flyr till Centern medan de mer högerkonservativa går till SD. Kristersson har ju ändå sagt till de sistnämnda att ni kan lugnt rösta på SD, jag blir ändå statsminister.
Kristersson har som partiledare för Moderaterna i själva verket inte lyckats ett dugg bättre än sin företrädare, Anna Kinberg Batra. Opinionsmässigt är det snarare sämre. Han talar om sig själv som ledare för Alliansen men håller istället på att bädda för framväxten av ett nytt blåbrunt block i Sveriges riksdag. Ett block som knappast Centern och Liberalerna kan vilja tillhöra.
Att Moderaterna inte tydligt stänger dörren till SD är djupt tragiskt för svensk politik. Nu vet dock väljarna att vill man förhindra SD från ökat politiskt inflytande ska man inte rösta på M.
