Ledare Facket måste bli det sammanhang där sorgen kan bearbetas, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.
Det är ett år så präglat av döden. Coronapandemin lamslår världen. Det vi trodde var över i somras när alla kurvor pekade rätt visade sig bli en ny skrämmande smittovåg. Ovissheten är stor och vi måste vara rädda om varandra.
Ibland påstås det lite slarvigt att döden åtminstone är rättvis för vi ska alla dö en dag. Filosofiskt riktigt men i realiteten är döden väldigt orättvis. Vi ser hur coronasmittan främst drabbar fattiga människor som lever i trångboddhet och dem som redan dras med svåra kroniska sjukdomar.
Döden är uppenbart en klassfråga.
Vi ser också hur möjligheten att skydda sig är djupt ojämlik. Medan industriarbetare, hemtjänst- och vårdpersonal, busschaufförer, bilmekaniker med flera måste fortsätta att gå till jobbet, kan många tjänstemän distansarbeta hemma framför sina datorer. Coronasäkra arbetsplatser måste därför bli en avgörande del i företagens arbetsmiljöarbete. Utan arbetarna kollapsar Sverige.
Döden är uppenbart en klassfråga. Det ser vi i statistiken över döden på jobbet. Nästan en arbetare i veckan dör på sitt arbete. Det tar åratal innan åtal för arbetsmiljöbrott väcks och väldigt få av fallen leder till en fällande dom. Här måste politiken öka ambitionerna med nollvisionen. Det är bra att arbetsmarknadsminister Eva Nordmark aviserar en ny arbetsmiljöstrategi till våren.
Lika viktigt är det att facken aktivt driver arbetsmiljöfrågorna men också att de själva fungerar som ett socialt sammanhang där arbetskamraters och anhörigas sorg kan bearbetas.
Dagens Arbete har granskat ett helt års dödsolyckor (2019) och kontaktat anhöriga. Det är djupt smärtsamma berättelser som vi har tagit del av. Läs om Olles och Christinas son Robin som klämdes till döds i en maskin på betongfabriken i Södra Sandby. Föräldrarna beskriver väntan på ett avslut som att man vittrar sönder bit för bit.
”Men jag måste orka hela vägen. Jag sa det vid kistan på begravningen, att jag bestämt mig för att inte ge mig förrän rättvisa har skipats”, säger Christina.
Facket vittnar om en företagsledning som varken tog säkerhetsarbetet på allvar eller brydde sig om att ge krisstöd efter att olyckan hade skett.
Betongarbetaren Robin blev bara 20 år. Hans mamma Christina vill starta en minnesfond. Tanken är att hjälpa andra att orka.
Det är en fin idé som fackföreningsrörelsen borde plocka upp. Facket är inte bara en förhandlingsorganisation utan också en kamratstödjare. Tänk om IF Metall, Pappers och GS-facket kunde sätta in ett första startkapital till Minnesfonden Robin för att stödja dem som är kvar och kämpar. Så kan sorgen förvandlas till meningsfullt arbete för Livet.
