Ledare För mig kvarstår några avgörande frågor som jag vill ha svar på innan jag bestämmer mig. Men framförallt måste frågan kunna problematiseras utan att Natomotståndare ska kallas Putinister eller Natoförespråkare kallas militarister, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.
Det går fort nu. Att döma av medierapporteringen har både Sveriges och Finlands regeringar bestämt sig för att ansöka om medlemskap i Nato. Riktigt så färdig är nog inte beslutsprocessen trots allt. Svensk socialdemokrati är en folkrörelse som bygger på medlemmars vilja och förtroende. Därför är det hög tid att dra igång en intern försvars- och säkerhetspolitisk debatt.
Men visst, det går fort nu.
Ändå har tecknen på att Putinregimen i Ryssland är allt annat än demokratisk funnits där väldigt länge, ja egentligen alltsedan Putin kom till makten. I Catherine Beltons gedigna bok Putins krets – maktkampen om det moderna Ryssland framgår just vilket gangstergäng Putin och hans KGB-kompisar är. Putins förödande krig mot Tjetjenien påstods vara Rysslands ”krig mot terrorismen” och omvärlden blundade. Seriöst granskande ryska journalister som Anna Politkovskaja rapporterade om övergreppen från Putins gangstervälde men hon liksom andra oberoende röster mördades.
Putin införde allt hårdare lagar mot HBTQ och mot den fria journalistiken. Oppositionella fängslades eller förgiftades. Medan allt detta pågick gödde västvärlden Putins oligarker. Inte minst Storbritanniens konservativa parti tog emot stora ryska pengastöd mot att oligarkernas affärsverksamhet kunde slå rot i London.
Europa med Tyskland i spetsen gjorde sig alltmer beroende av Putins olja och gas alltmedan Putin fortsatte att odla sina unkna imperiedrömmar. Under denna tid tog den moderatledda borgerliga regeringen i Sverige beslut om att kraftigt nedrusta försvaret och den allmänna värnplikten avskaffades sorgligt nog i samförstånd med Socialdemokratin. Den borgerliga regeringen i vilken nuvarande moderatledaren Ulf Kristersson ingick ansåg att försvaret var ett särintresse och skulle behandlas styvmoderligt.
Så var den tidens analys av säkerhetsläget och det säger väl om något att i snabbhetens och kortsiktighetens politiska logik tas sällan rätt beslut. Just försvars- och säkerhetspolitiken behöver långa processer av djuplodande analys och omvärldsbevakning. Nuvarande säkerhetspolitiska diskussion på speed känns därför allt annat än tillfredsställande.
Ändå måste det sägas att redan Putinregimens annektering av Krim för åtta år sedan var ett mycket illavarslande tecken och den 24 februari i år omkullkastades den europeiska säkerhetsordningen helt och hållet. Putins aggressiva angrepp mot en fredlig demokrati som Ukraina är folkrättsvidrigt och måste med nödvändighet leda till en omprövning av vår egen säkerhets- och försvarspolitik.
Att som en del Natomotståndare slentrianmässigt rabbla att vår alliansfrihet har gagnat oss väl håller inte längre. Det har den gjort och det har även Moderaterna tyckt under långa tider. Men läget är i grunden något annat nu och det måste man förhålla sig till.
Jag själv tillhör dem som aldrig tidigare varit för ett Natomedlemskap. I grunden ogillar jag militarisering. Men jag är för allmän värnplikt och att Sverige ska ha ett modernt och bra försvar. Jag skrev redan för några veckor sedan att kriget kräver omprövning och där är jag nu. En del bärande argument mot ett Nato-medlemskap anser jag har fallit. Andra finns ännu kvar och behöver analyseras.
Tänk om en dåre som Trump blir president i USA igen. Då känns det allt annat än säkert att vara med i Nato, är en legitim invändning. Mitt svar i dag är att jovisst, men den så kallade Hultqvistdoktrinen som gått ut på att Sverige gjort en mängd bilaterala överenskommelser med USA gör oss i själva verket än mer beroende av vem som är president i det landet. Tryggheten i de bilaterala avtalen svajar ju rejält beroende på vem som är president.
Om vi i stället tillhör en institutionell gemenskap som Nato som har en demokratisk beslutsordning och ett regelverk för sin verksamhet är det faktiskt tryggare. USA har visserligen en stor makt inom Nato men kan inte ensamt besluta. Vi kommer vara en medlem bland över trettio.
När USA:s Bush och Storbritanniens Blair i strid med FN attackerade Irak höll Frankrike och Tyskland emot. Det blev aldrig en Nato-aktion. Däremot opererade Natostyrkor i Afghanistan och där lät sig Sverige dras med på ett förödande sätt. Något som jag och andra kritiserat hårt.
Sverige behövs som en förnuftets röst för nedrustning och medling i världen, är en annan invändning. Ja vi har en stark och stolt fredsmäklartradition som vi måste kunna fortsätta med. Det är också av vikt att hävda FN:s roll. Där är Norge ett intressant exempel på en Nato-medlem som sannerligen inte tystnat i världen. Tvärtom har Norge tagit på sig ledartröjan i att försöka medla i den svåra Israel-Palestinakonflikten exempelvis. Norge har alltsedan Gro Harlem Brundtland, som Olof Palme tog in i sin kommission om gemensam säkerhet, varit en röst för internationell solidaritet och fred. Kan Norge kan Sverige.
I Natogemenskapen finns medlemsländer som inte är demokratiskt pålitliga som exempelvis Turkiet, lyder en tredje invändning. Ja det är besvärande, men det finns sådana problem även i den EU-gemenskap som Sverige tillhör. Ta Ungern och även Polen, vars auktoritära utveckling på senare år sannerligen förskräcker. Så är det i gemenskaper som består av nationer, majoriteter och ledarskap kan skifta. Likväl består Nato precis som EU av våra allra närmaste vänner i kampen för demokrati mot diktatur. Att hela norden kan komma att tillhöra samma försvarsgemenskap ser jag som något positivt.
Detta att två procent av BNP ska gå till försvaret innebär en rejäl militarisering. Ja det kan man hävda. Å andra sidan har Sverige historiskt sett satsat rejält på sitt försvar av just skälet att vi ska kunna vara alliansfria. Trots att vi är en liten nation har vi ett av de mest högteknologiska flygvapnen i världen exempelvis.
Det var först efter murens fall och under regeringen Reinfeldt som försvarsanslagen minskades rejält. Försvarsminister Peter Hultqvist har alltsedan S-regeringen kom till makten rustat upp det svenska försvaret. Ett Natomedlemskap innebär inte med nödvändighet att Sverige behöver lägga mer pengar än vad som redan har beslutats på försvaret.
För mig som gammal Natomotståndare börjar jag kunna se att Sverige ändå efter alla år av samverkan med Nato vad gäller militär anpassning, övningar, värdlandsavtal etc borde sitta med vid bordet där den gemensamma försvarspolitiken faktiskt bestäms. Just nu anpassar vi både kostnader och militär strategi efter Nato men får inte vara med i beslutsfattandet. Precis som i EU är det bättre att vara där besluten tas än att stå utanför.
Men jag ogillar skarpt att Natoprocessen nu bara tas för given. Även Natoförespråkarna måste kunna ompröva sin hållning och framförallt måste man ha rätten att tvivla. Om Sverige lämnar in en medlemsansökan får det stora konsekvenser både kortsiktigt i en eventuellt ökad hotbild och för lång tid framöver där svenska killar och tjejer kan behöva strida i konflikter som inte direkt berör Sverige. Ett sådant beslut måste därför göras mycket noggrant. Det måste framförallt ha folklig förankring och där svajar opinionen ganska betänkligt just nu.
För mig kvarstår några avgörande frågor som jag vill ha svar på innan jag bestämmer mig i Natofrågan:
- Turkiet. Jag har redan resonerat om att det i alla demokratiska gemenskaper finns besvärliga medlemmar. Men hur kan Sverige säkerställa att kraven på mänskliga rättigheter och värnandet av kurdernas rätt inte mildras utan tvärtom ökar gentemot Turkiet?
- Kärnvapen. Det hör till den socialdemokratiska själen att aldrig någonsin se kärnvapen som en lösning. Bruket av kärnvapen innebär förintelse och inget annat. Hur kan Sverige fortsätta att vara en stark röst mot kärnvapenupprustningen om vi går med i Nato? Här måste ett eventuellt Natomedlemskap definitivt villkoras med att vi likt Norge och Island aldrig upplåter vårt territorium för utstationering av kärnvapen. Men kan vi fortsätta att kräva stopp för kärnvapen och ändå ingå i Natos kärnvapenstrategi?
- Ukraina. Att Sverige ska ta hänsyn till Finlands säkerhetspolitiska beslut är en självklarhet. Men just nu diskuteras Nato utan någon som helst hänsyn till Ukraina. Ukrainas president har tidigare pekat på just Finland och Sverige som förebilder för ett alliansfritt Ukraina. Om Sverige och Finland nu går med i Nato vad innebär det för Ukraina?
Nu behövs en rejäl försvars- och säkerhetspolitisk diskussion inom socialdemokratin. Den borde ha påbörjats för länge sedan. Jag hade helst sett att processen kunde få ta längre tid än bara några ynka vårveckor men har förståelse för att både omvärlden och stundande valrörelse kräver ett snabbare beslut.
Framförallt måste frågan kunna problematiseras utan att Natomotståndare ska kallas Putinister eller Natoförespråkare kallas militarister. I grunden handlar det nu om att Sverige måste ta ut en säkerhetspolitisk riktning som gagnar landets säkerhet i en djupt oroväckande tid. Detta beslut måste tas i största möjliga samförstånd.
