”Har vi varit för fokuserade på att höja lönerna och glömt att prata om grunden: allas lika värde?” Adrian Avdullahu i en debattartikel utifrån reportaget Världen möts på fabriken – om integration då och nu.
Fackens roll på arbetsplatserna är och har varit att tillvarata arbetarnas intressen och skapa en gemensam plattform för rättvisa. En plattform där den gemensamma nämnaren har varit kollektivet, där laget är viktigare än jaget.
Jobbet har på så sätt blivit en plats som har berikat och stärkt varje individ i kollektivet – ur många perspektiv. Här har idéer kunnat födas och nå hela vägen fram till beslutsfattarna och det har banat vägen för de förändringar som fackföreningen bidrog till under 1960-1970 talet.
Fackföreningarna hade sina glansdagar, och många ansåg att facket hade stort inflytande, i en era av framåtblickande fackligt arbete.
Men allt detta skedde i en tid då arbetsgivarna tillsammans med fackföreningarna efterfrågade arbetskraftsinvandring. Behoven såg annorlunda ut på den tiden. Då var Sverige i behov av att utvecklas och de som invandrade ansågs inte vara ett hot mot jobben eller kulturen.
Idag förs debatten i ett hårdare klimat, både i samhället i stort och på arbetsplatserna. Vi lever i ett individualistsamhälle som föder ensamvargar och kollektivet tycks tillhöra det förgångna. Jaget har blivit viktigare än laget, och hela ansvaret läggs på individens förmåga till lösningar.
”Den empatiska förmåga som vi en gång besuttit känns avlägsen, i en tid då solidaritet känns som nödvändigast.”
Människorna som söker sig till Sverige gör det av andra anledningar än 1960-1970 talets gästarbetare. Folk tvingas att fly från krig, förföljelse, fattigdom och misär – i hopp om ett bättre liv. Men verkligheten för många av dem som söker skydd i Europa är att man möts av hat, utanförskap, rasism och intolerans. Den empatiska förmåga som vi en gång besuttit känns avlägsen, i en tid då solidaritet känns som nödvändigast.
Vad har då fackföreningen gjort för integrationen?
Att vi som en demokratisk förening har förtroendevalda som stöttar partier vars ideologier bygger på att göra skillnad på människor beroende på var de kommer ifrån eller vilken gud de tillber, det är oroväckande. Det gör att hela idén med fackets grundprinciper om alla människors lika värden ifrågasätts.
Hur kunde det bli så här? Har facken inte gett tillräckligt med goda exempel på att mångkultur berikat både landet och arbetsplatserna? På att vi tillsammans är starkare och att vi kompletterar varandra? Och framförallt på att kampen måste vara mellan arbete och kapital?
Eller kan det vara så att vi som en demokratisk förening varit så inriktade på att höja lönerna och sluta avtal, att vi glömde bort att prata om grundprinciperna som föreningen bygger på.
Solidaritet och alla människors lika värde
Om jag går till mig själv och ser vad facket har gjort för mig, så är jag oerhört tacksam. Jag har fått möjlighet att utbilda mig i frågor som berör min vardag, och på så sätt har jag också fått med mig landets och arbetarrörelsens historia. En historia som bygger på hur man kan arbeta mot orättvisor, elände och misär.
Det är med det i åtanke som jag idag är förtroendevald i inom IF Metall och politiskt engagerad, och jag kämpar dagligen för att bygga en bättre arbetsplats och ett bättre Sverige för alla. Detta är mitt sätt att säga tack för att Sverige öppnade dörrarna för mig och min familj, när vi behövde det som mest.
Innebär det att vi inom IF Metall kan vara nöjda med hur vi arbetar med integration idag?
Nej det kan vi inte vara, vi har en lång väg att gå och det finns betydligt mycket mer att göra!
Vi måste på allvar arbeta mer proaktivt: Vi behöver hänga med i den ständiga utvecklingen på arbetsplatserna och samhället, och organisera oss utifrån de förutsättningarna.
”Vi måste jobba mer intensivt med anställningsformerna, där rätten till en fast och trygg anställning skulle innebära ett lyft. Ett sådant område som bemanningsbranschen måste prioriteras.”
Ett exempel: vi måste vi hitta sätt att organisera de små och mellanstora arbetsplatserna, som saknar klubbar. En idé skulle kunna vara att bilda en klubb/styrelse som har hand om flera små arbetsplatser. Att en förtroendevald från varje arbetsplats i ett närliggande geografiskt område ingår i styrelsen.
Vi måste jobba mer intensivt med anställningsformerna, där rätten till en fast och trygg anställning skulle innebära ett lyft. Ett sådant område som bemanningsbranschen måste prioriteras.
Vi måste också ta större utrymme i samhällsdebatten och stå upp för alla människors lika värde, och tydliggöra fackets roll och ansvar i samhället och på arbetsplatserna.
För att vi skall växa och bli starkare, så måste vi även förmedla en bild av varför det finns ett behov för vår organisation, och vad konsekvenserna skulle bli om vi inte fanns.
Jag är övertygad att jämställdhet och mångfald är en framgångsfaktor i många av de ovannämnda frågorna.
Arbetarrörelsen ses idag av vissa människor bakåtsträvare, men jag brukar alltid säga att man måste blicka bakåt för att kunna se framåt!
Adrian Avdullahu
