Det blev en svart tisdag för svensk industri. Ericssons besked om massuppsägningar och stora neddragningar av produktionen i Sverige är djupt bekymmersam.
På ledarplats i dag skriver jag om att det är dags för Ericsson att byta medicin. De senaste 20 årens strategi att lägga ner fabriker har inte utvecklat företaget eller stärkt det för framtiden. Tvärtom tycks Ericssons problem bara ha förvärrats.
” Ericsson måste skaffa sig en hållbar affärsstrategi. Det är rent ut sagt bedrövligt att Ericsson alltsedan IT-kraschen bara dragit ner och sparat… och nu väljer man att möta framtiden med ytterligare besparingar”, säger IF Metalls ordförande Anders Ferbe upprört till Dagens Arbete.
Ferbe varnar också för risken att rucka på de tre hörnpelarna – produktion, utveckling och huvudkontor. Tar man bort produktionen är risken att de andra faller också.
Ericssons problem är också ett ledningsproblem. VD:n fick nyligen sparken och belönades med en fallskärm på 16 miljoner. Det är hög tid att styrelse och ledning samlar sig till en offensiv och framtidsinriktad strategi som kan utveckla, inte avveckla företaget.
Samtidigt måste regering och riksdag nu göra allt för att hjälpa orter som Borås och Kumla som ser ut att drabbas värst i Ericssons neddragningar. Medan Ericsson meddelade omvärlden sina nya besparingsprogram röstade EU-parlamentet för stöd till tidigare Ericsson-anställda som blivit uppsagda, ett stöd på 40 miljoner kronor. Det ska gå till anställda i Sverige och Finland och pengarna hämtas från Europeiska fonden för justering för globaliseringseffekter.
Intressant nog, som Arbetet uppmärksammar, röstade inte alla svenska EU-parlamentariker för detta stöd till Ericsson. Centern, KD och SD valde att rösta emot. De andra partiernas ledamöter röstade för.
Hur tänker Federley (C) och Adaktusson (KD) när de sällar sig till brunhögern och går emot stöd till svenska ingenjörer och arbetare som drabbas av Ericsson-krisen?
