Livräntan ska kompensera fullt ut för inkomstförlusten efter en arbetsskada. Därför ska den beräknas på inkomsten som personen hade då skadan uppstod, oavsett hur lång tid som har gått. Det slår Högsta förvaltningsdomstolen fast i två domar.
Den som har fått sin arbetsförmåga nedsatt efter en arbetsskada kan ha rätt till livränta. Syftet är att den arbetsskadade inte ska drabbas av framtida inkomstförluster på grund av sin skada.
Lagen säger att livräntan ska beräknas på den försäkrades sjukpenninggrundade inkomst vid den tidpunkt livräntan första gången ska lämnas. Formuleringen i lagen har gett utrymme till olika tolkningar av vid vilken tidpunkt livräntan egentligen ska beräknas.
Osäkerheten gäller ärenden då arbetsskadade har dröjt länge med att söka livränta för sin arbetsskada. Det finns en regel om preskription som säger att livränta kan betalas ut retroaktivt, men inte mer än sex år bakåt i tiden från att ansökan lämnades in.
Då kan lagtexten tolkas som att livräntan ska beräknas efter hur stor inkomst den skadade hade vid första tillfället som livräntan betalas ut. Vilket alltså kan vara flera år efter skadetillfället, om ansökan har gjorts sent. Risken är att den försäkrade då har gått ned i arbetstid på grund av skadan och därmed har en lägre inkomst som också ger sämre livränta.
Den andra tolkningen som har förekommit är att livräntan alltid ska beräknas efter inkomsten då skadan uppstod, oavsett preskriptionstid.
Frågan om hur lagen ska tolkas har prövats av förvaltningsrätt och kammarrätt, som har kommit fram till olika svar. Nu har Högsta förvaltningsdomstolen slutligen slagit fast vad som är rätt.
Eftersom lagtexten inte är tydlig har domstolen undersökt det bakomliggande syftet med bestämmelserna om livränta. Man skriver att det huvudsakliga syftet är att ”ge en i princip full kompensation vid inkomstförlust på grund av arbetsskada…”.
Domstolen konstaterar att ju närmare tiden för skadans uppkomst som inkomstunderlaget för livränta fastställs, desto mindre är risken att senare händelser påverkar storleken på underlaget. De skriver också att det kan ”knappast ha varit lagstiftarens avsikt att storleken på livränteunderlaget ska vara beroende av när ansökan om livränta görs.”
Därför ska underlaget för livräntan motsvara den sjukpenninggrundande inkomsten som den försäkrade hade vid tidpunkten då rätten till livränta uppkom. På så sätt kopplas livräntan till den inkomst den försäkrade hade som oskadad. Det innebär också att tillämpningen blir lika för alla, oberoende av när man ansöker om livränta.
Felaktig livränta kan inte ändras
Den som har en livränta som nu visar sig vara baserad på en tolkning av lagen som (efter domen i HFD) inte längre är rätt, har ytterst liten chans att få den korrigerad.
Det beror på att det enligt juridiken inte har skett någon felaktig tolkning av lagen. Bestämmelserna i lagen har helt enkelt varit för otydliga.
Nu när domarna har meddelats är de vägledande, de har alltså förtydligat hur lagen ska tolkas och det finns en ny rättspraxis. Men en ny rättspraxis kan aldrig påverka redan fattade beslut.
Försäkringskassan har ingen statistik över hur många som har en livränta baserad på inkomsten vid det som nu anses vara fel tidpunkt. Men det bör inte vara särskilt vanligt, enligt Lars Sjöberg, verksamhetsutvecklare på Försäkringskassans avdelningen för funktionsnedsättning. Han gjorde 2012 samma tolkning av lagen som HFD nu har gjort, och de interna instruktionerna var att fatta beslut enligt den tolkningen.
Men frågan ställdes igen 2015 och då var rättsenheten mer osäker.
– Frågan har hängt i luften, men det borde vara samma tolkning som har gällt hela tiden, säger Lars Sjöberg.
Alla livränteärenden som fortfarande pågår kommer nu att fastställas enligt den nya rättspraxisen.
