Nu har vi levt med smittan i ett år. Inom industrin har det inneburit allt från övertid och hårt tempo till permitteringar. Dagens Arbete hörde av sig till tre av dem vi mötte under pandemins början. Vad har påverkat mest under coronaåret?

”Isoleringen – på gott och ont”

Linda Forså, arbetsmiljöansvarig på IF Metall Sörmland.

– I det stora hela är det förstås isoleringen, distansen till andra, som varit tydligast. Men om vi ska ta något positivt så tycker jag att inställningen ”vi ställer inte in, vi ställer om” faktiskt har gett bättre möjligheter för exempelvis ensamstående föräldrar att delta i fackliga och politiska möten. Sedan har ju social distansering inte varit möjlig för mig som facklig, och för alla som jobbar ute på industriarbetsplatserna. Där har det i stället handlat om det, att försöka lösa så alla kan jobba smittsäkert.

– Jag och min familj klarat oss bra, både fysiskt och ekonomiskt. Men flera av arbetsplatserna jag besöker har haft stora utbrott. Jag har haft coronakollar på morgnarna där jag ringer och hör efter att personerna som är sjuka mår bra. Och förutom sjukdom är det också allt det allt annat det här viruset fört med sig. Många är oroliga för jobben och sin ekonomi.

---

”Lika bra att skjuta upp pensionen”

Luigi Garrapa, montör på Scania i Södertälje

– Inte så mycket faktiskt. Efter permitteringen förra våren har jag jobbat på hela tiden. Vi följer rekommendationerna, försöker hålla avstånd även om det kan vara lite svårt. Och så jobbar vi med masker. Än så länge det har gått bra. Jag är frisk, tack och lov ingen smitta.

– Men det har varit ett tråkigt år. Man kan inte resa eller någonting. Nästa månad skulle jag ha gått i pension. Hade tänkt åka till Italien, men just nu är landet stängt och man måste ha en massa intyg för att ta sig in. Det är samma för min brorsa som bor i Schweiz, jag kan inte åka dit heller. Så jag förlängde jobbet i ett år till.

---

Svårt uppdrag att lugna när oron slår till

Jesper Johansson, huvudskyddsombud på Elitfönster i Lenhovda.

– Om man ska vara personlig så har det för mig, som haft lite problem med depression redan innan, inte blivit direkt lättare. Jag har ifrågasatt mig själv en del i rollen som skyddsombud och om jag kan göra tillräckligt. Det har varit en hetsig period där det varit upp till mig att lugna människor. Det är inte helt lätt, om man själv är orolig av sig.

– Mitt mål med att ta det här uppdraget är att ingen ska komma till skada, och då har frågan om smittspridning bidragit med en ny dimension.

– Annars har jag klarat mig personligen. Var hemma i två dagar med lite förkylningssymtom. Jag har försökt jobba hemifrån så mycket som möjligt men det är ju svårt med min typ av jobb.

Vad har varit medarbetarnas största oro under den här perioden?

– Själva viruset, särskilt de som är i riskgruppen. En del har ifrågasatt hur företaget skött säkerheten ifråga om smitta. Jobbar man på en fabrik med 400 anställda är det också svårt få alla respektera restriktionerna, att sköta sig.

Det bästa som kan hända nu?

– Ett mirakel, och att det börjar regna vaccin. Så att man kan börja fokusera på det klassiska arbetsmiljöriskerna. Och umgås med vänner och familj. Ta en kaffe på stan. Få tillbaka det sociala umgänget!