LedarkrönikaDet har gått ett år sedan fabriken Rana Plaza kollapsade i Savar, Bangladesh. Över 1 138 personer dog i katastrofen och när dammet från spillrorna hade lagt sig blev kollapsen en väckarklocka för omvärlden. Nu går det inte längre att skjuta upp frågan om textilarbetarnas villkor. De svenska företagen måste agera för en hållbar klädindustri.

I oktober var jag i huvudstaden för att delta i min sysslings bröllop. Bortom de färgglada firandena i deras rika bostadsområde Gulshan, finns ett slumområde som heter Korail Bosti. Det ligger bara på andra sidan sjön. Där har några konstnärer tillsammans med de boende skapat en fotoutställning på plåtskjulens fasader och tak, där textilarbetare från Rana Plaza är avbildade.

Jag gav mig av i en av träbåtarna som körs av invånare från Korail Bosti över det brunfärgade vattnet, förbi soporna längs strandkanten. Jag frågade vår båtförare, en femtonårig pojke, vad han vill jobba med när han blir stor.  “Garments”, svarade han. Många av områdets 120 000 invånare arbetar just inom textilindustrin. Han styrde båten med säker hand och berättade om sina syskon som fortfarande går i skolan. Nu väntar han på att bli tillräckligt gammal för att arbeta på textilfabriken med sin mamma. Det är den största möjligheten för honom att försörja sin familj, men inte för att familjen ska kunna ta sig ur fattigdom.

Textilindustrin har möjliggjort en enorm ökning av arbetstillfällen i Bangladesh. Detta har stärkt många kvinnors status i storstäder och på landsbygden. Det är inte längre lönlöst för familjer att föda döttrar. Samtidigt är lönerna för låga. I Bangladesh har minimilönen höjts till 450 kr per månad, knappt en femtedel av den så kallade levnadslönen som ligger på 2 321 kr. Dagens Arbete skrev om svältlönerna när Clean Clothes Campaigns rapport kom i april i år.

– Det är viktigt att lönerna fastställs genom förhandlingar mellan de olika parterna på arbetsmarknaden, skrev Anna Eriksson på H&M:s pressavdelning i ett mejl till Dagens Arbete.

De fackliga rättigheterna i Bangladesh är dock kraftigt eftersatta. Textilarbetare som organiserar sig riskerar att avskedas, trakasseras eller misshandlas. Dessutom måste en fackförening organisera en tredjedel av de anställda på arbetsplatsen för att registreras som fackförening hos myndigheterna. Det är svårt på en arbetsplats med 10 000 anställda.

I ett avsnitt av Konflikt i P1, “Klädindustrins svåra samvete”, berättar historieprofessorn Dipesh Chakrabarty vad regeringarnas politik faktiskt innebär. Minskade minimilöner, mer flexibel arbetsrätt och andra förslag för att locka investerare görs på bekostnad av de fattigas sårbarhet. Ju mer sårbara de fattiga är, desto mer attraktivt blir landet för investerare.

Bangladesh har redan har de absolut lägsta lönerna i textilindustrin. Argumentet att det inte går att höja de anställdas löner för att företagen då flyr till billigare länder håller därför inte. Det går inte att hitta produktion som kostar mindre än i Bangladesh.

H&M:s pressavdelning vägrar att svara på Konflikts frågor i sändning. Varför är det så känsligt? Efter fabrikskollapsen har H&M, bland flera globala företag, signerat ett avtal som förbinder dem att höja säkerheten inom klädindustrin i Bangladesh. Flera svenska företag saknas dock på den listan. Nu bör de även skriva under ett globalt ramavtal för att säkerställa facklig organisering på arbetsplatserna.

Bara då kan pojken vars dröm är att arbeta i textilindustrin få ta del av det hållbara arbetet. Bara då kan textilindustrins anställda ta sig ur fattigdom.