Debatt / LO-samordningen
”Att LO-samordningen fallit kan inte ses som något annat än en besvikelse. Vi behöver enighet för att lyfta de lägst avlönade, utjämna skillnader mellan män och kvinnor, arbetare och tjänstemän. Dessutom behövs samordning för att tackla den ökade otryggheten på arbetsmarknaden”, skriver Fackliga vänsterpartister i ett debattinlägg.
Beskedet om att det inte blir någon LO-gemensam samordning i nästa års avtalsrörelse är självfallet en besvikelse. Det sitter i ryggraden på varje fackligt engagerad att enighet ger styrka.
Särskilt tråkigt är det att enighet inte kunde nås i så grundläggande frågor som hur vi lyfter de lägst avlönade och hur vi utjämnar skillnader mellan män och kvinnor. Det finns ingen poäng i att peka finger eller skylla på någon.
Det faller på hela fackföreningsrörelsen att göra sin hemläxa; hur vi säkerställer dessa grundläggande fackliga utmaningar inom ramen för en stark LO-gemensam samordning. Av denna anledning finns det argument för varför avtalsperioden skall vara kort, med förhoppning att det snarast kan göras ett omtag och nå den enighet vi alla eftersträvar.
Vår förhoppning är också att den grundläggande solidariteten mellan förbunden kvarstår och att de förbund som behöver eller begär hjälp från de andra förbunden inte faller mellan stolarna. Skulle det ske blir vägen till enhet längre.
”En arbetsmarknad som präglas av att arbetstagarna är utsatta för otrygghet och godtycke, hård konkurrens och låg tolerans för svaghet, spiller över på samhället i stort och bidrar till ett irrationellt och intolerant samhälle.”
Frågan om ”märket” och vilket avtalsområde som skall gå först skapar också en del spänningar mellan förbunden. Om nuvarande ordning ska bestå och behålla sin acceptans krävs att man gör en total analys av vinstläget i näringslivet och löneandelen av det totala produktionsresultatet åter börjar öka. Misslyckas LO med att ta del av de ökade vinsterna kommer klyftan mellan arbetare och tjänstemän fortsätta att öka. Återhållsamhet fyller ingen funktion om det bara innebär större löneutrymme för andra eller orörda, höga vinstnivåer.
Vi tror också att en LO-gemensam samordning är nödvändig att tackla det strategiska problemet med den ökade otryggheten på arbetsmarknaden. De grupper som idag jobbar på tidsbegränsade anställningar, bemanningsföretag eller ofrivillig deltid förtjänar bättre. Arbetsmarknaden måste utvecklas framåt, inte bakåt; mer trygghet och stabilitet, inte mindre. En arbetsmarknad som är trygg och solidarisk är ett grundfundament i ett tryggt och solidariskt samhälle – ett samhälle där folk kan reagera rationellt i en starkt föränderlig värld.
En arbetsmarknad som präglas av att arbetstagarna är utsatta för otrygghet och godtycke, hård konkurrens och låg tolerans för svaghet, spiller över på samhället i stort och bidrar till ett irrationellt och intolerant samhälle.
Utmaningarna är många och stora. Vi är ändå väldigt optimistiska. Svensk fackföreningsrörelse har fortfarande kvar en unikt stark ställning. Låt oss tillsammans använda den till att vända utvecklingen.
Patrik Olofsson (Transport),
Anna Wallenborg (Handels),
Marcus Helgstrand (Handels),
Johan Engman (Kommunal),
Klaus Wiechler (Handels),
Natasja Mrdjanov (Handels),
Johan Rönn (Byggnads),
Jeanette Stojic (IF Metall),
Roja Mahmoudi (Kommunal),
Frida Antbrink (Handels),
Elias Cataño Cayetano (SEKO),
Feline Flodin (Kommunal),
Gunnar Westin (SEKO),
Anders Jarfjord (Byggnads),
Patrik Strand (Kommunal),
Marcus Lindström (GS),
Adam Blomgren (Kommunal),
Göran Kärrman (IF Metall).
