Handelskommissionär Cecilia Malmström talar sig varm om handelns fördelar. Så långt allt väl. Men hennes beskrivning av kritiken mot TTIP som ”myter” är oroande.
Malmström radar upp siffror om hur många arbeten i Sverige som är beroende av export. Att handeln är viktig finns det dock få som betvivlar. Men med den här typen av siffror försöker Malmström blanda bort korten. Att vi har flera yrken som helt eller delvis bygger på export är knappast någon hemlighet, men detta är givetvis inte detsamma som att dessa jobb plötsligt skulle bli enormt många fler för att EU sluter ett partnerskapsavtal med USA. Malmström nämner avtalet med Sydkorea som ett exempel, och att den europeiska bilexporten dit nästan fördubblats. Vad Malmström glömmer att nämna är att bilexporten möjliggjorts tack vare att avtalet tvingade Sydkorea att ge avkall på sina hårdare utsläppskrav på just bilar.
Men varför använder då Cecilia Malmström den här typen av otydliga siffror för att försöka bevisa vinsten med TTIP-avtalet? Jo, för att ett trovärdigt underlag för att avtalet skulle skapa jobb faktiskt saknas.
Det är dessutom oroande att Malmström försöker dra all kritik och alla farhågor över en kam, genom att beskriva kritiken som myter. Visst finns det påståenden i TTIP-debatten som är rena överdrifter. Men å andra sidan finns det högst seriösa debattörer och institutioner som pekar på risker. Flera studier från EU-parlamentets utredningsenhet, hundratals oberoende forskare, svenska kemikalieinspektionen, ja, listan kan göras betydligt längre över de i allra högsta grad seriösa institutioner och aktörer som pekar på risker med det här avtalet för människor, klimatet och miljön. Det är risker och farhågor som måste tas på allvar.
Under senare år har ISDS använts allt oftare av företag för att utmana demokratisk lagstiftning som exempelvis syftar till att skydda miljö och folkhälsa.
Malmström försvarar vidare den kontroversiella tvistlösningsmekanismen ISDS, som ger företag möjligheten att stämma stater utanför nationella domstolar för lagstiftning som påverkar värdet av deras investeringar. Under senare år har ISDS använts allt oftare av företag för att utmana demokratisk lagstiftning som exempelvis syftar till att skydda miljö och folkhälsa. Hon nämner att Sverige redan har ett 60-tal sådana avtal och EU 1 400, men det är siffror som måste sättas i ett sammanhang. Det finns rentav 3 000 sådana här avtal i världen idag, men TTIP är diametralt annorlunda, både i sin omfattning och hur stora investeringsflöden som täcks. De avtal som nu förhandlas på global nivå skulle mångdubbla mängden investeringsflöden som är föremål för ISDS. Vi pratar alltså om ett avtal som sannolikt täcker en lika stor mängd investeringar som EU:s 1 400 avtal tillsammans. TTIP handlar således inte om att lägga ett avtal till redan befintliga 1 400, utan om att kraftigt expandera och cementera ett ISDS-system som fått enorm kritik för att vara ett verktyg för att motverka ny miljö- och folkhälsolagstiftning. Det är en synnerligen dålig idé.
Det är nämligen inte alls klart att ISDS skulle ge våra samhällen några fördelar. Tvärtom pekar en nyutkommen studie på att ISDS rimligen inte kommer att medföra några ekonomiska vinster för EU överhuvudtaget. Däremot kan såväl de ekonomiska som politiska kostnaderna för att bli stämd av utländska investerare bli omfattande.
Frågan är således vem det egentligen är som står för mytbildningen. Från Miljöpartiets sida har vi ingenting emot ett avtal som tar bort en majoritet av tullarna och onödiga skillnader i standarder som inte fyller någon funktion för att skydda konsumenter eller miljön. Men just nu är TTIP på väg i en helt annan riktning. Det är hög tid att Cecilia Malmström börjar ta den välgrundade kritik som finns mot det här avtalet på allvar.
Max Andersson (MP), EU-parlamentariker
