Debatt Ska människor i tunga LO-yrken klara av att jobba längre måste arbetsskadeförsäkringen bli säkrare och bättre, skriver juristen Lennart Steen.
Om skribenten:
Lennart Stéen är pensionär och tidigare mångårigt anställd LO-TCO Rättsskydd. Han medverkar också som en av DA:s experter på Fråga om jobbet.
Det finns, främst i LO-leden, en berättigad oro över höjd pensionsålder. Vad ska det innebära för de som tar skada till följd av ensidigt , tungt och psykiskt belastande arbete?
Faktum kvarstår att i många yrken är det än i dag svårt att klara av jobbet ens till 67 års ålder och i synnerhet på heltid. Halvtidsarbete och/eller byte till annat och oftast lägre betalt arbete är inte ovanligt.
Arbetsskadeförsäkringen (LAF) från 1977 tog sikte på det här. Bevisreglerna var förmånliga just för att de enligt ovan skulle få behålla sin inkomst fram till ordinarie pensionsålder. Ersättningen från arbetsskadeförsäkringen var pensionsgrundande.
1993 försämrade den borgerliga regeringen arbetsskadeförsäkringen radikalt. Den fick nu fick stränga bevisregler vilket gjorde det svårt att få arbetsskada godkänt. Skälet till de strängare bevisreglerna var att försäkringen var för dyr, det vill säga en ”Ebberödsbank” (men så var det inte alls eftersom försäkringen upphörde vid uppnådd pensionsålder).
Därtill kom att inte bara den beviljade arbetsskadesjukpenningen, som står för 10 procent, togs från Arbetsskadeförsäkringens konto, utan även den vanliga sjukpenningen, som står för övriga 90 procenten som beviljats. Därmed uppstod ”på papperet” en skyhög kostnad och detta var tillräckligt för att förstöra arbetsskadeförsäkringen.
För att få stor acceptans för en höjning av pensionsåldern behövs en förändrad och förbättrad arbetsskadeförsäkring. Problemet är närmast att bevisreglerna måste bli tillräckligt förmånliga för att täcka det stora behovet, och att skapa enighet mellan riksdagens partier så att den inte försämras igen.
Läs mer
Pengarna finns i första klass
Är det verkligen de som kroppsarbetat hela livet som ska rädda våra pensioner, frågar sig författaren Sven-Olof Karlsson.
Det räcker inte heller med ändrade bevisregler. Beslutsfattare av olika slag – främst Försäkringskassan och dess ”förtroendeläkare” – måste bli så informerade att de förstår vikten av att hantera försäkringen med detta i åtanke.
Om de här orättfärdiga försämringarna i LAF har jag informerat sedan 90-talet, men kanske denna gång inte för döva öron då det nu tillkommit att framtida pensioner behöver förankras och tryggas.
