DA DebattNär ett bolag eller en arbetsgivare försätts i konkurs är det enligt 7 kapitlet 8 § konkurslagen konkursförvaltarens uppgift att ta tillvara samtliga borgenärers, däribland arbetstagarnas, gemensamma rätt och bästa samt att avveckla boet för dem på ett snabbt och förmånligt sätt. Kan arbetstagarna och deras fackliga organisationer påverka konkursförvaltarens handläggning?

Enligt bestämmelserna i medbestämmandelagen om arbetsgivarens förhandlingsskyldighet har de fackliga organisationerna rätt till medinflytande i arbetsgivarens verksamhet. Detta gäller även vid konkurs och då är det konkursförvaltaren istället för arbetsgivaren som ska kalla till förhandling. Eftersom syftet med en konkurs är att avyttra konkursbolagets egendom så blir situationen emellertid något annorlunda än vanligt.

Att verksamheten ska upphöra vid konkurs behöver inte förhandlas eftersom detta följer direkt av lag. Det som omfattas av förhandlingsskyldigheten är däremot hur konkursbolaget ska avvecklas. Ska rörelsen överlåtas som den drevs av konkursbolaget och till vem eller ska rörelsen läggas ned och tillgångarna omvandlas till likvida medel är frågor som konkursförvaltaren ska förhandla om. De fackliga organisationerna har således en möjlighet att påverka. Det som jag erfarit i mitt arbete är att det finns utrymme för de fackliga organisationerna att i större utsträckning använda sig av denna möjlighet till medinflytande.

Vad kan konkursförvaltaren ta hänsyn till? Konkursförvaltaren får när boet avvecklas ta hänsyn till omständigheter som långsiktigt kan främja sysselsättningen under förutsättning att övriga borgenärers rätt inte skadas. Tidigare kunde konkursförvaltaren bli skadeståndsskyldig om inte det högsta anbudet godtogs – detta även om det fanns misstankar om att köparen inte avsåg att driva verksamheten på ett seriöst sätt. Hänsyn fick endast tas till det rena borgenärsintresset. Av förarbetena till 7 kapitlet 8 § konkurslagen framgår att konkursförvaltaren numera är skyldig att undersöka den tilltänkta köparens avsikter och att ta hänsyn till annat än den högsta köpeskillingen. Bland annat uttalades:

”Normalt kan det givetvis inte anses främja sysselsättningen långsiktigt att försäljning sker till någon som inte har tillräckliga ekonomiska förutsättningar eller till någon vars syfte är att ”slakta” företaget för att tillgodogöra sig realtillgångarna. Är den tilltänkte köparen dessutom någon som kan betraktas som närstående till konkursgäldenären föreligger det enligt min mening starka skäl för att närmare undersöka möjligheterna att avyttra egendomen till någon annan. Det bör i den situationen vara naturligt att förvaltaren infordrar ytterligare anbud på egendomen, om det inte bedöms utsiktlöst att någon skulle vilja ge ett bud på denna”.

Konkursförvaltaren har således möjligheter att ta hänsyn till sysselssättningen om det finns bud som är ekonomiskt relativt likvärdiga. Att detta görs i praktiken finns det flera exempel på. Eventuellt skulle det kunna göras i större utsträckning och de fackliga organisationerna skulle kunna bidra till detta.