Kolsänka.Forskare, politiker och aktivister – nästan alla pratar om att återställa Sveriges våtmarker. Men det är Johan och Jonas som gör jobbet.

Våren 2022 slog sig åtta personer ner mitt i körfältet på Centralbron i Stockholm. I händerna höll de banderoller med budskapet ”Återställ våtmarker” och bakom dem tornade Stadshustornet upp sig. Bilköerna växte sig snabbt allt längre i morgonrusningen.

Aktionen var aktivistgruppen Återställ våtmarkers första, och sedan dess har flera av Stockholms allra hårdast trafikerade bilvägar blockerats på liknande sätt. Trafiken på E4:an, Sveavägen och Essingeleden har stoppats med milslånga bilköer som följd.

– Vi gör inte det här för att bli älskade. Vi vet om att det skapar hat, att folk blir irriterade och upprörda. Men det är bra, för de börjar också prata om våtmarker, säger Helen Wahlgren, som är gruppens talesperson.

Läget är akut och det kräver extrema åtgärder, är hållningen.

I en annan del av Sverige har morgonsolen bara knappt lyckats bränna bort den sista dimman. Fredrik Jonsson och kollegan Percy Adolfsson kör vant på de krokiga och enfiliga vägarna. Utanför fönstren på Skogsstyrelsens svarta pickup breder de halländska bokskogarna ut sig.

Fredrik och Percy har jobbat med just det som aktivisterna uppmanar till, att återställa våtmarker, sedan 2021.

Och visst har Percy funderat på hur han skulle reagera om han blev stoppad på vägen in mot jobbet. Om vägen framför honom plötsligt blockerades av aktivister med gula och blå banderoller med texten ”Återställ våtmarker”. Egentligen, säger han, tycker han inget särskilt om dem. Men visst har han ändå funderat.

Då skulle han kliva ur bilen och ta några bestämda steg fram mot aktivisterna, hiva fram personalkortet ur byxfickan – visa upp det som en FBI-agent i en actionfilm – och sedan tydligt deklarera:

– Mitt namn är Percy Adolfsson och jag är dikespluggningsplanerare på Skogsstyrelsen. Ni hindrar mig från att återställa våtmarkerna!

Sedan skulle han sätta sig i bilen och åtminstone i fantasin få tillåtelse att köra vidare.

Åkulla bokskogar är samlingsnamnet för ett tiotal naturreservat mitt i Halland och just den här marken, strax intill reservaten, är Skogsstyrelsens egen. Här ska torrmark bli våtmark. Percy Adolfsson och Fredrik Jonsson blickar ut över det två hektar stora området.

– Här dikades det något våldsamt på 30- och 40-talen för att producera gran, säger Fredrik, som är dikespluggningsspecialist på Skogsstyrelsen.

Nu har granen avverkats, och den utdikade torvmarken ska återställas.

Det har som suttit i vårt DNA sedan födseln att det bara ska dikas. Det har inte spelat någon roll om det behövts eller inte. 

Fredrik Jonsson, dikespluggningsspecialist på Skogsstyrelsen.

2021 fick Skogsstyrelsen i uppdrag av den dåvarande regeringen att återställa våtmarker för att minska utsläppen av växthusgaser. Målet är att minst 100 000 hektar dikad skogsmark ska vara återställd till år 2045.

I utbyte mot ekonomisk ersättning erbjuds markägare att återväta sina gamla våtmarker. Percy står för planering och kontakt med skogsägarna, Fredrik ansvarar för att själva arbetet går rätt till.

– Nu är det ju ganska nyss avverkat så det ser ganska styggt ut. Men det kommer bli en otroligt fin miljö här. Positivt för både människor och djur, bra för både klimatet och mångfalden, säger Fredrik, som tar några steg över en nylagd dikesplugg – en hög med tätt packad och nästan kolsvart torv.

En bit ut på hygget, alldeles intill en ensam slokande al, befinner sig Johan Andersson och Jonas Gunnarsson. I full färd med det praktiska arbetet. Hamrandet från Jonas gummislägga ger ifrån sig ett dovt ljud över hygget medan han pålar ner virke i ett dike.

– Det blir hyfsat långa dagar här ute, konstaterar han.

Jonas och Johan är mitt uppe i arbetet med dagens andra dikesplugg, en barriär av virke och torv som byggs i dikes­systemet för att stoppa upp vattenflödet, som i sin tur hjälper till att höja vattenivån i marken. Allt enligt Percys plan och Fredriks instruktioner. Målet är att få upp vattnet till mellan fem och tio centimeter under markytan.

När grävmaskinföraren Johan Andersson för ett år sedan fick veta vad han skulle ut på för jobb blev han först lite fundersam. Att återställa våtmarker kändes trots allt lite bakvänt – han hade ju själv jobbat med att torrlägga dem.

– Jag grunnade en hel del när jag fick samtalet från chefen. När jag skulle ut till första jobbet tyckte jag att allt kändes rätt konstigt och onödigt. Framför allt tänkte jag på allt jobb som har lagts ner på att gräva de här dikena, det är ju flera generationers arbete, säger han.

Det har hunnit bli några återställda våtmarker sedan dess. Här i Åkulla har de arbetat i en knapp vecka. En eller två dagar återstår tills allt är färdigt.

Jag grunnade en hel del när jag fick samtalet från chefen. När jag skulle ut till första jobbet tyckte jag att allt kändes rätt konstigt och onödigt.

Johan Andersson, grävmaskinsförare.

Morgnarna inleder de med att lasta järnhästen med virke som sedan släpas fram genom brötet och den ojämna terrängen. Sedan sågas virket till och pålas ner i den svarta jorden. Johan och Jonas bygger som en vägg i diket, som sedan täcks av några skopor torv.

– Nu när jag har gjort det här ett tag så har jag fått en annan bild. Delvis för att vi inte helt och hållet täpper igen hela diket. Vi förstör inte bara allt det gamla arbetet, säger Johan och lägger till:

– Det viktigaste för mig är att vi ska ha tillräckligt med vatten så att skogarna inte torkar på somrarna. Det är väl min filosofi i det här. Jag har skog själv och jag vill ju gärna att den överlever.

I Sverige har vi grävt diken i flera hundra år. Med hjälp av statsbidrag gick svenskarna under 1800-talet man ur huse för att torrlägga våtmarker. Syftet var att minska dåtidens fattigdom och hunger genom att öka mängden odlingsbar skogs- och jordbruksmark.

Ett enormt projekt som har resulterat i nästan en miljon kilometer diken. En sträcka som motsvarar 22 varv runt jorden.

– Det har som suttit i vårt DNA sedan födseln att det bara ska dikas. Det har inte spelat någon roll om det behövts eller inte, säger Fredrik Jonsson.

– Och har det inte hjälpt med det första diket så har man grävt ett till, fyller Percy Adolfsson i.
Men med tiden har man insett att torrlagda våtmarker är en stor klimatbov. En stor del av den mark som har dränerats består nämligen av torv – en jordart som innehåller onedbrutna växtdelar. Så länge torvmarken är blötlagd bryts inte växtdelarna ner och lagrar därmed stora mängder kol i marken.

När en torvmark i stället torrläggs och kommer i kontakt med syre bryts växtdelarna ner och det bundna kolet frigörs. Torven börjar läcka koldioxid.

Marken under Fredriks, Percys, Jonas och Johans stövlar kan därför ses som en kittel utan lock, som släpper ifrån sig stora mängder koldioxid – och som i sin tur sakta men säkert bidrar till att göra jorden allt varmare.

Torrlagda torvmarker i Sverige släpper varje år ut lika mycket koldioxid som hela landets personbilstrafik.
Nu har alltså pendeln svängt. I Sverige 2023 erbjuds svenska markägare bidrag för att täppa igen diken. Så sent som i höstas meddelade regeringen att man kommer att öka anslagen för återställning av våtmarker ytterligare, med totalt 765 miljoner kronor fram till 2030.

– Från början var det svårt att prata med markägare, de trodde ju att man var dum i huvudet. Det tar tid att ställa om. Nu ska vi ha kvar vattnet i marken i stället för att få bort det, säger Fredrik Jonsson.

Men återvätning är ändå inte en mirakel­lösning för klimatet. Faktum är att långt ifrån alla dränerade våtmarker är gynnsamma att återväta. Magra marker, i framför allt norra Sverige, avger till exempel så pass små mängder koldioxid att de knappast är värda att återställa. Åtminstone inte för klimatets skull. Myggen är ett annat problem och därför undviker Skogsstyrelsen att återväta torvmark som ligger alltför nära bostadsområden.

Så finns där ytterligare ett problem. Återvätt skogsmark går visserligen att fortsätta bruka – men det blir rejält mycket knepigare. Och varför ändra på något som alltid har funkat? Det är, enligt Percy Adolfsson, en av markägarnas vanligaste invändningar.

Trots det är nästan alla – såväl aktivister som forskare och politiker – överrens om att återvätning är en viktig del av klimatomställningen. Helen Wahlgren på Återställ våtmarker är övertygad om att frågan har uppmärksammats tack vare gruppens aktioner.

– Klimatrörelsen har demonstrerat i 30 år utan att något har hänt. Ingen hade pratat om våtmarker om vi bara hade stått utanför riksdagen och delat ut flygblad, säger hon.

– Det är inte så att vi har valt att prata om våtmarker för att vi är några miljö­nördar, utan det är en strategi och ett enkelt krav att ställa på en regering.

Ett billigt och enkelt sätt att sänka koldioxid­utsläppen. Men det där tänker varken Johan eller Jonas särskilt mycket på när de hamrar ner planka efter planka i Åkullas diken.

– För mig är det här som vilket jobb som helst, och jag hoppas att det gynnar något. Jag har jobbat så pass många år i skogen att jag vet att saker och ting ändras hela tiden. Vi får väl se vad som händer om 40 år, säger Johan Andersson.